Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 4

me ba ae AR BLANDADE ÄMNEN. Anekdot. I början af förra århundradet lefde i byn Limmer, straxt utanför staden Hannover, en pastor, Jobst Sackmann, som i sina predikningar, hvilka dessutom utmärkte sig ge! nom sina humoristiska vändningar, vanligtvis använde det för åhörarne fattligare platt-tyska språket, och derföre ofta besöktes af hufvudstadens invånare, som deraf ville hemta: ämne till skämt och begabberi. Presten, som för öfrigt var en ganska allvarsam och af sin församling mycket älskad man, tyckte naturligtvis icke om detta, och sökte på allt möjligt sätt hindra de nyfikna hannoövranerna från? deras inträngande i Limmers kyrka; t. ex. han lät en gång, då kyrkan af dem var uppfylld, stänga dörrarna, sjunga mycket långa psalmer och derefter af Klockaren uppläsa en mycket lång predikan ur en postilla, så att de stackars hannovranerna, då de sent omsider utsläpptes, i stället för den väntade roligheten, endast förde ledsnaden hem med sig. Men fastän pastorn på detta och annat sätt något stäfjade deras åtrå att komma till Limmer, ville det ändå ej alldeles lyckas, och vi ämna här meddela, huru? eh perukmakare dervid slog sig ut. Fredrik I, konung af Sverge, hade på en resa ifrån sina Hessiska stater till Sverge passerat genom Hannover, och man ville då upptäcka en utomordentlig likhet emellan konungen och den nämnde perukmakaren, en likhet, af hvilken denne fann sig utomordentligt smickrad, och med hvilken han ville imponera -på pastor Sackmann, för att se, huru han skulle bete sig, om han alldeles oförberedd måste tala inför en konung. I sådan afsigt begaf han sig väl putsad och friserad med två af sina vänner i en hyrvagn till Limmer, gick in: i värdshuset och väntade i ett ensamt rum till dess .gudstjensten skulle börja, under det hans vänner derute i största förtroende meddelade åt några bland de redan församlade åhörarne, att konungen af Sverge vore anländ för att höra deras pastor, men att han ville vara incognito och att de derföre borde tiga med saken. Det gick äfven alldeles efter Deräkning: den stora nyheten la sig som en löpeld genom hela byn, och skolmästaren kom hed andan i halsen springande till pastorn; för att meddela Honom, att konungen af Sverge skulle komma till: kyrkan. Skolmästare, sade Sackmann, .är ni verkligen så enfaldig, att ni tror sådant?.. Var ej något barn! Kungen kommer ej till oss, Gå vackert till kyrkan och ombesörj ringningen: vi skolai Guds namn straxt !börja.. Men nu ville olyckan, att några nyfikna hade förskaffat sig tillfälle att se den föregifne konungen och att han blifvit igenkänd såsom perukmakare. Härom blef pastorn äfven genast underrättad, innan han gick upp på predikstolen, och han yttrade dervid ganska kort: Det har jag nog tänkt; folket är förryckt, att det gör dylika dumheter! Under gudstjensten hade perukmakaren i sin ståtliga drägt och prydliga frisur tagit plats midt emot predikstolen emellan sina båda ledsagare och antagit en mycket allvärsam och värdig min, för att så mycket mera likna den höga erson, hvilken han för tillfället : föreställde. Församlingens uppmärksamhet var delad emellan pastorn och den ståtlige mannen. Det var rd, söndagen i fastan, i hvars evangelium förekommer judarnes blasphemi och namnet Beelzebub, hvilket ord Sackmann ville förklara för sina åhörare. Men förklaringen blef ganska begriplig och för den närvarande höga personen 1 högsta grad uttrycksfull, sålunda: Beelzebub är ett främmande ord ifrån det syriska språket, som I säkerligen icke kännen; visserligen har jag väl redan en gång för några år sedan förklarat det för eder, men I hafven väl glömt det. Beelzebub skall så mycket: betyda som en flug-konung. Så kallade judarne då för tiden den onda fienden af förakt. De visste ganska väl, att han är en högfärdig ande, som icke kan få nog med ärebetygelser, och ville derföre riktigt kränka honom, då de kallade honom för Beelzebub. Du vill dock gerna: vara en Gud, så må du vara en kung öfver flugorne, då har du dock något att befalla. Sen en gång, mina kära barn! det förefaller mig precist så som den der karlen, som sitter här midt emot mig, han der i blåa rocken. Han tänker äfven jag skall tro, att han är kung af Sverge, och ir ändå inte annat än en perukmakare i Hanhöver. Ja, du må väl vara den rätte konung, du dumme Beelzebub! Har du kommit hit, för att göra narr af mig gamle man, så hade du erna kunnat stanna hemma, din förryckte ärklyfvare! Men nu skola vi återkomma : till vår text. Innan man likväl återkom till texten, hade denna episod shos titular-flugkonungen åstadkommit en så stark sensation, att han önskade sig långt! derifrån, ty han såg alla åhörarnas ögon riktade på honom och läste i dem ganska tydligt det största ogillande. Derföre skyndade han med sina ledsagare så hastigt som möjligt ur: kyrkan och tillbaka till Hannover, samt lofvade sig sjelf, att aldrig, mera träda i Sackmanns vä