Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 4

me ig AR Rn gg tat NE NR es — AR EE vå SR medhåll; men sådant synes icke vid ofvannämndå j sak. . Hade domkapitlets resolution kommit mig tillhanda, medan besvärstiden ännu var inne, så hade jag ofelbart sökt ändring, men nw fick jag den icke förr än i September månad, emedan jag ej kunde ana behofvet af att förse mig: med fullmäktig, för att utlösa densamma. Axbergs prestgård den 3 December 1860. A. Hallin. Rättegångsoch Polissaker. Vid i dag hållen polisransakning angående eldsvådan i huset nir 7 vid Svartmangatan, vanns den kade att elden uppkommit gei nom en spricka å skorstensmuren, emedan en ; mot muren i mellanvinden, der tvenne vindsrum äro belägna, upprest stång af trä blifvit antänd, hvarifrån elden sedermera spridt sig till öfra vinden. Grosshandlaren August Valley, i som bebodde andra våningen, och enkefru Helena Nordberg och mamsell Maria Köhler, hvilka bebodde vindsrummen, voro vid förhöret tillstädes. Fru Nordberg hade vaknat af eldsprakning, och då hon öppnat dörren hade förutnämnde stång redan varit förbränd ända upp i öfre ändan och elden inträngt å den s. K. klädvinden! De båda fruntimren hade gjort alarm, men icke lyckats rädda det ringaste af sina tillhörigheter. Hr Valley hade genom en till första våninged ledande spiraltrappa lyckats förflytta en del af sitt Iösbrebö. men den hade blifvit af vatten mycket skadad. I mellanvinden skola omkring åtta famnar huggen björkved ha förvarats, och justder veden låg hade elden banat sig väg genom brandbottnen ned i andra våningen. Egendomen är brandförsäkrad, och hr Valley har sin lösegendom försäkrad, men icke fru Nordberg och mill. Köhler. Det lyckades att hindra eldens spridning till den angränsande, åt Stortorget vettande egen: domen n:o 3. De hvilka vid: släckningsarbetet i främsta rummet utmärkte sig för rådighet och raskhet, voro gjuteriföreståndaren Blom, timmermannen Färdig och plåtslagerilärlingen Risberg, hvilka banade sig väg upp å en mur och derifrån med den slang de medförde hämmade eldens vidare spridande. Fanjunkaren Holmqvist och sergeant Stenvall hade med stadsmilitärsprutan ifrigt bidragit att skydda nedgången från mellanvinden till andra våningen, hvars trappa och väggbeklädnad voro af trä. — En djerf stöld: Vid rådhusrättens femte afdelning hölls i fredags ransakning med. häktade manspersonen Eriksson, tilltalad att: från -mångelskan Olsson ha gulgupit en portemonnaie, med inneliggande 600 rdrimt. Närvarande voro: stadsfiskalen Silfversparre, poliskonstapeln Höckert, såsom ombud för målseganden,; samt pantlånaren Palmqvist och handlanden N. F. Ofverberg; de båda sednare inkallade som vittnen. Poliskonstapeln Höckert uppgaf förloppet af stölden sålunda : Eriksson hade inkommit ;till mångelskan Olsson, boende vid Kimstugatan, TS sig vara poliskonstapel under stads-: fiskal Silfversparre och begärt att få visitera efter en stulen guldbroscH som Olsson skulle ha inköpt. Olsson; som verkligen 1859 af en: madam Svedberg köpt en brosch, framlemnade denna till E., hvilken lofvade komma igen och uppgifva för fru O. huru det vidare i anledning häraf skulle gå. Ett par dagar efter kom han också tillbakä och nämnde då; att broschen verkligen: varit stulen af en vid namn Wickström, som förut bott hos madam: Svedberg, men nu vore på Långholmen. Vid detta tillfälle begärde han af mångelskan O. att få låna 10 rdr, emedan han vore ute på spaning och behöfde pengar. Mångelskan O-. Hade först svårat, att hon:icke hade några småpenningar; men slutligen i portemonnaien letatihop 5 rdr, som hon gifvit Ericsson. I portemonnaien hade hon då dessutom haft förvarade 600 rdr. Ericsson hade vid portmonnaiens öppnande observerat, att O. hade mycket penningar deri och yttrat: åh, frun har mycket penningar der, hvartill O. svarat, att de voro aflagda, för att afsändas med: posten, så att E. ej kunde få något deraf. Olsson hade sedan lagt ifrån sig ONE för att uppgöra eld i kakelugnen, hvarunder hon samtalat med Ericsson, som slutligen aflägsnat sig. Hon hade icke då efterfrågat, ej heller hade E. uppgifvit sitt namn. En stund efter det han gått hade hon saknat portemonnaien och häde derpå angifvit saken för stadsfiskal Silfversparre. Stadsfiskal Silfversparre berättade: Att han från Långholmen, hvarifrån Ericsson utkommit den 10sistl. Dec., erhållit underrättelse, att Ericsson skulle lägga försåt för honom och poliskonstapeln Lindqvist. -Qvällen förrän stölden begicks hade stadsfiskalen anträffat Ericsson hemma på sin gård och tagit honom med sig up a sitt rum. Enkan Svedberg hade då Varit följaktig. Uppkommen i rummet uppgaf E. att han efterspanat en brosch, som blifvit stulen och varit i mångelskan Olssons ego. Af Ericssons berättelse öfvertygades också stadsfiskalen att så, verkligen var händelsen och att förenämnde Wickström begått så väl denna som andra stölder. Påföljande dag erhöll stadsfiskalen underrättelse om ätt en af hans konstaplar skulle ha beKR stöld hos mångelskan Olsson; men då han ck närmare uppl sning om förloppet, misstänkte han genast Ericsson att vara den förebc konstapeln och lät efterspana honom. ; Sjelf begaf han:sig med två biträden till Kim; stugugatan, der Olsson bor, och uppsände en af dem till. henne för att ytterligare taga reda på förloppet... Medan han väntade utanför på denne persons återkomst, fick han så Ericsson komma gående, och grep honom genast samt afförde honom till vaktkontoret, då E. befanns innehafva 565 rdr 28 öre. Erissson, tillspord hvarifrån han fått penninjarne, förnekade stölden, föregaf att han hittat em i hörnet af Baggensgatan, och hade ämnat dagen derpå angifva detta i polisen eller upplysa penningarna i tidningen. Tillfrågad af ordföranden, huru han kunde veta, att en brosche blifvit stulen, svarade han, att Wikström omtalat det för honom under vistandet på Långhol! men och bedt honom taga reda på broschen då han kom på fri fot. Såväl stadsfiskal Silfversparre, som uppgaf att Ericsson före förhöret begärt ett enskilt samtal i fängelset med honom och, då bedt stadsfiskalen inlägga ett godt: ord för: mildring af Ericssons straff, som rättens ordförande uppmanade Eriesson att afgifva en Fig ekännelse, men Ericsson vidhöll att han hittat penningarne. Hr Palmqvist, som lånt enkan O. 3 af de hundrariksdalerssedlar, som funnits bland de bort stulna penningarne, hördes som vittne och intygade, att han i polisen, innan de från Erics son anhållna penningarne blifvit honom förevisade, angifvit ett märke å en af sedlarne, som vid uppvisandet befanns slå in, och tog han nu på sin ed, att de i polisen förevisade 3 sedlarne