Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 3

den som sjelf vill, och när man vilb blifva något så litet, då har man ej särdeles stort sinne. Men hvarföre de stackars arma kunglig sekreterarne alltid skola sitta emellan, det är förvånande, då — som sagdt är — klassen aldrig kan gifva några egentliga typer, emedan den -är så: vidsträckt, emedan en ung man är det både mot och med sin vilja, emedan slutligen exemplaren äro olikare än dag och natt, sol och måne, qvickt och dumt, natur: och tillgjordhet, m; fl;-himmelsskriande olikheter påidenna vår jord, der ytterligheterna mötas och skuffas öfverallt. Detta om kunglige sekreterarei allmänhet, och nu om en sådan isynnerhet. Kunglig sekter Ernst. von. Stern var. .en ung many, icke omoralisk och illa uppfödd, men Tättsinnig, obetänksam, utan något egentligt allvar eller mål; ehuru hos honom fanns, både i själ och hjerta, hufvud öch uppfattningsgåltva, något, på hvilket man kunde hafva byggt ett helt nationalmuseum t. o. m., om man velat, och nu — — stod der blott ett af Blommens lätta, nätta, flyttbara sommarhus: Dock är ordet velat icke deträtta, ty hvilken fader, hvilken moder, äfven i fe förvända och — såsom mången dem kallat alltsedan grandonkel Adams tid — dessa förderfvade tider, skulle ej: vilja göra storverk på allt sätt af sina barn, men de veta sjelfva icke utvägen dertill, de äro sjelfva uppfostrade på lösan grund och der — ställa de äfven sina barn, icke af föresats, utan af okunnighet om det rätta. Just en sådan der lam, till intet syftande uppfostran hade Ernst fått af en öm och god, men föga tänkande moder (fadern var redan i hans späda barndom död); han hade nu ock blifvit just en vanlig kunglig sekter, hvilket icke är något särdeles beröm, ty olyckligtvis utgör flertalet af ungherrar