Det der hänger icke ihop; af ett gammalt ruttet hönshus kan man icke få en ny, kinesisk bro, utan att den skall ramla omkull förr eller sednare, och den, som beträder den, falla — såsom Dummer-Jöns på sin tid utlät sig — bums i kanalen. Ungefär en dylik slutsats föranledde hos mig läsningen af denna följetongs-artikel. Den behandlade ettganskautnött ämne, nemligen det lättsinniga, overksamma, till ondt och icke godt ledande lif, som en mängd unga män i hufvudstaden bortlefva i sus och dus, lättja, egenkärlek, fåfänga, behagsjuka, eller — med ett nutids universalord — dandyism, och en stackars konglig sekter blef här som vanligt den typ som utmålades med denna tomma och brokiga narrkåpa, som — — likväl hänger på långt flera axlar än kongl. sektarares, fast dessa alltid och vid alla tillfällen få — bära hundhufvudet, såsom man brukar säga. Denne dandy eller narr skulle nu omvändas, och en qvinnas hand skulle verkställa omvändelsen, Men huru betedde hon sig väl? — Jo hon blef ännu mera narr, ännu mera dandy än a kongl. sektern! Hon koketterade, hon intrigerade, hon narrade och drog vid näsan föremålet för sina bemödanden, och detta (konglig sektern) lät nårra och draga sig vid näsan och s ela den allra ömkligaste toll, och damen blef ändå slutligen sjelf kär i en sådan stackare, och denna stackare blef ändå, just genom damens tillställningar, en kloke och bra karl, fastän medlen, som skulle bringa honom dertill, voro både dåliga och okloka! Jag frågar, var detta icke att af ett gammalt förruttnadt hönshus bygga en präktig kinesisk bro? Så åtminstone föreföll detYmig, och jag yttrade i harmen: Nej, på det sättet kunde det välicke ske, 4