lekens feberyrsel som kastar pennan i den stackars patientens hand, till och med detta trängande behof att doppa och skrifva för att få mat, dricka, kläder och ett tak öfver hufvudet. Dessa sista äro ändå och förblifva alltid de sämsta; deras arbeten bära äfven denna stämpel af hunger och frost, detta ovedersägliga bevis om att handen som skref var blåkall af bristande beklädnad, bläcket stelnadt af bristande ved, och fantasien alldeles utsvält och förtorkad på ail yttre och inre näring. — Det finnes således mångfaldiga upphof till en bok, både vackra och fula, och jag vet icke rätt sjelf till hvilka jag skall räkna den ingifvelse som föranledde mig att dikta den här lilla d:0, ty från allraförsta början var det litet harm och litet egenkärlek som togo hvarandra i handen och sade: Kom och låt oss försöka hvad vi förmå. Saken var: att jag, som annars mycket sällan brukar spilla min tid med följetongsartiklars läsande, dock för eh tid sedan med nina ögon föll ned på en dylik i ett tidningsblad, som jag annars tycker mycket om och sätter värde på. Men denna lilla mycket grannt utkrusade bit föll mig alldeles cke på läppen, och det just emedan den, som jag tyckte, försvarade en falsk sats. Ett apr må vara hur obetydligt, hur fullkomligt ochilla hoplappadt som helst, vara man ser, att en fläkt af sanning och ättskänsla susar genom det hela, så kan nan ändå icke behöfva ångra den stund nan kostat på dess genomögnande. Men vär man t. ex. ser felgoch brister illa och tydligt målade, och de medel som skola pota dem Älla och skeft beräknade, och rerkningarne ändå blifva goda och förträffga, då kan man omöjligen fritaga sig ifrån tt säga: CEN