EN KUNGLIG SEKTER, iBerättelse af författarinnan till Kusinerna. FÖRORD. Mången är road af att veta huru och hvarföre en sak tillkommit, och kanske skulle det ofta vara icke det minst intressefulla af en bok att känna dess upprinnelse. Bäst är otvifvelaktigt och ovedersägligen när ämnet, som en verklig ingifvelse från högre rymder, kommer al sig sielft och tränger sig inpå författaren från alla sidor, omsluter honom med starka och mäktiga vingar, och icke släpper honom förr än han — åsidosättande -allt annat, med pennan i hand, gifver former åt alla dessa luftiga bilder, som sväfva om hvarandra, trängande sig fram, likt hof-folket omkring en konung, för att blifva bemärkta, antagna och fördelade hvar och en på sin plats. Så diktade troligen Homer och Shakespeare, Calderon och deras gelikar, så diktade mången gång äfven de, som stå i tusende ledet uppifrån dessa, och säkert är att hvad som på detta sätt tillkommer för hvar och en blir det bästa han förmår åstadkomma. Den andra orsaken till ett vittert fantasifosters uppkomst är ofta den impuls man får af yttre föremål och händelser, hvilka mäktigt inverka på själ och hjerta och liksom tvinga oss att fatta pennan, för att beskrifva hvad vi sett, hört eller förnummit, gilla eller ogilla det, berömma eller fördöma, med ett ord: redogöra för alla de känslor och intryck detta åstadkommit; och äfvenledes detta är en temligen klar källa för diktare att ösa ur. Men sedan komma alla dessa usla och eländiga driffjedrar, från och med egenkär: