Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 1

Agneta MINA MINNEN. (Af författarinnan till ;Kusinerna.)) En förmiddag hade vi tillsammans genomgått ett manuskript af henne, vid hvilket jag gjort några anmärkningar samt fö slagit . några förändringar. 9. Z. var vi sådana tillfällen mycket behaglig och eftergifvande, men nu förekom något, der hon och jag icke rätt kommo öfverens, vi blefvo båda litet ifriga, hon stridig, jag sträf, och vi skiljdes åt med känslan al ett litet obehag. Jag hade haft orätt i mitt sätt emot henne, kände det, och i aftonens skymning skyndade jag till hennes hem för att bedja henne förlåta mig. Hon hade just då ett större sällskap församladt hos sig, och genom den pp rade dörren äg jag salen och salongen stråla af ljus. Klädd i hatt och kappa kunde jag icke gå in, utan sände henne blott ur förstugan, genom en af pigorna, min hjertliga helsning. Men hvem kom utspringandes till mig ur de ljusfulla rummen i den kalla stenföretugan om icke Sophie Zelow sjelf, i tunna sidenskor och full aftonparyr, barhufvad, barhalsud, varm af både sällskapets och egen själs lifsvä I stället att göra några rörande bek ser, började jeg genast, häftiot gräla :t och med våld tvinga 1 hennes oförsigtighe henne att återvända in i de varma rummen ur stenförstugan, der vistandet i den kalla Marsqvällen kunde ha blifvit dödligt I henne. Om jag bad om förlåtelse minnes jag ej, blott att vi hjertligen kysstes och att Jag gick hem med frid i bjertat och ny ömhet för Pp. di. Plåg s dagar hade. emellertid lemnat djupa spår i hennes själ, och frukten el a blef ett år sednare synlig i en bok e A.B, niris 1—4.