Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 1

det vackra och godt det goda, ju vidrigare förefaller det mig i botten af känslans katakomber. Det är dumt af mig att tala om detta, men det liksom flög en tankeblixt förbi min själ att du kanske kunde veta någon bot för detta verkliga själsonda.t Jag tror ej att någon, om än aldrig så uppbygglig förmaning att döma skonsamt om sjukliga personers sinnelag kunde verka så mycket som denna rörande bekännelse och denna sorgsna fråga, som måste förbli utan svar. I samma bref skrilver 9. Zs.: SPetta bref försummades att göras färdigt med sista posten; det har således kommit att innefatta en längre tid. Det har roat mig att se dessa blad samt ett påbegynnt bref till Stina, (erefvinnan Sommerhjelm)X ligga på bordet i mitt rum. Jag har ofta instinktmessist sagt till mig i förbigående: der ligger Stina, — der ligger Fredrika?, och gladt mig åt min lilla villa. Ack! jag skulle så gerna sitta och prata med er båda en af dessa vackra vår-aftnar! Jag pratar så sällan eller — mera hyfseligt sagdt — jag utvexli illan mina ider mot någon annans. Mina få växa fritt, efter behag, ingen annans stäcker dem; böjer dem, leder dem, agar dem i toppen att de må skjuta kraftigare från roten. Nej, de växa vildt, och derföre blifva de sådana de äro. Jag känner det nog, men kan icke hjelpa det. Böcker äro blott passiva hjelptrupper. De tala väl, men de svara aldrig. Deäro döfva, fast icke stumma. n Om jag än en gång icke skulle kunna motstå den frestaren gåspennan, så skall Ebba få gömma den -strunten tills jag — utvärtes är multnad och invärtes — — är ljus och klar. — Jag ville det vore! —