Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 1

ker, än likt prismans strålar beglänsa med: bländande färger hvarje föremål, öfver hvilket de falla, än sväfva uppåt, längtande från jorden, sökande höjden. Mycket ofta återkomma klagande uttryck öfver plågans makt fver själen och öfver att vara underkastad denna makt, att ej kumna afskudda den. Efter en utgjutelse under inflytandet af dessa plågor skrifver hon: 20:de April. God morgon min Fr.! En annan dag har runnit upp. Jag var så sjuk när jag skref det förra, att jag knappt vet om jag vill skicka utaf det. Dock, du må väl se huru stygg jag då är; ty då är icke mycket, som är mig till lags. I dag åter mår jag bättre än förut på många veckor. Jag plåa himmel för har varit ute under Guds b första gången sedan trettondag Jul, och jag är. helt upplifvad deraf. Jag längtar med en riktig ungdomstrånad efter vår och varm luft, gräs och gröna träd, blomster och blomsterdoft. Jag tycker mig deraf skola njuta mer än någonsin förut; åtminstone längtar jag mera derefter än jag i mina lefnadsdagar det gjort. Nu, gedan jag mår någorlunda bra igen — tycker jag mig se sommearsolen och lifvet med tusen nya behag. När jag jär sjuk, då är det mig likgiltigt om det är vinter eller sommar, hoppfull vår eller tröstlös höst. Jag kan icke förstå hvarföre hvarje föremål der skall synas mig så mörkt, så j grått, så vämjeligt fult, och hvarföre: deremot en Hflig och herrligt rödgul soldager skall: beglänsa tingen: så snart en skymt af helsa återkommer. Jag är grufligen ond på imig för denna kreaturlighet, och försöker med all! gewalt att strida deromot. För min : i : i omgfning ser odot ut som om2jag lyckas; ; men inom mig är det alltid enahanda, och !ju mera jag befaller mig att finna vackert