Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 2

tade tyst och fridfullt hennes lefvande ande från sin jordiska boning. a Det är icke utan tyckan, rom, efter denna ch älskande systers lifsvarma teckning. uf den hädengångna,en sednare tillkommen vän nu fatter pennon för alt lägga sin gärd till hennes minne, Vore detta minne skildringens goda genius! Första gången jag hörde Sophie Zelow nämnas, Omtalades kon som en fröken med ra och tjugo talanger, dertill vacker, qvickt, d ett ord ett yeridens åttonde underverk. Jag lyssnade undrande derpå. Annan känsla minnes jag ej. Jag var då myceket ung ännu och svärmade för Jungfrun ef Orleans och för alla frihetens martyrer. Den granna meteoren, som ett ögonblick lyste på Stockholms horisont och ätföljdes af cn mängd beundrare, försvann emellertid lika hastigt och glömdes snart under det bon sjelf gömde sig i FyCstergadina skogar och i skötet af sin husliga lycka glömde Stuckholmsverlden och sina första triumfer. Många år derefter befann jag mig en vin. ter på ett gammalt herregods, I en af Norges romantiska dalsträcknimgar, hos en vän, mig dyrbar, icke blott som den ömmaste. vän, utan äfven som en högst egendomlig och intressant Personlighet. De år hvilka jag. tillbringade i hennes hem, i rikedomen hernes umgänge och dagliga sällskap, ;a till de lyckligaste af mitt kf. Likväl til.bringade Vi större delen af dagen åtskilda, hon på sitt kontor. der ofta hennes klaskt sköna händer syssclsutte sig med temigen groft handtverksarbete (för hvilket hön af sin fader, den gamle grefve Ch, E. Lewenhaupt, ärft ett afejordt anlag); jagi ?Fuglekammerset, der jag läste och skref, be traktade de små foglarne, som fingo sig föda på ett bräde utanför mitt fönster, ellet ock Cen fjerren räcken ef? Vestkystens? berg, m höjde sina enöiga vi på andra slan om fjorden, och öfver hvilka om aft