Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 3

jer hvad jag sedan under hela mitt lif eifrat, att man ofta samvetslöst narras med barn både under lek och allvar. I ett kapitel, med öfverskrift: Mina lärare, omtalar Sophie Zelow med förkärlek tvenne, nemligen den redan nämndeinformatorn hr M. och en ung lärarinna mll A., som beskrifves: icke vacker, men qvick, glad och musikaliskt. Vid denna fästade sig snart den lilla flickan med stor kärlek, hvartill ännu . mindre mll A:s glada gåfvor voro orsaken än det goda hjerta, den själfullhet och verkliga genialitet, som äro henne egna och som ännu i dag göra henne, vid hög ålder, kär och upplifvande för både unga och gamla. Men det yra barnet förstod icke då det bästa af det som fästade henne vid lärarinnan och lärarinnan vid henne, ett band af tillgifvenhet, som fortvarade ständigt emellan dem, ehuru mll A. — af orsaker, dem Sophie Zelow säger sig icke kunna begripa? — endast stannade ett par är i hennes föräldrars hus. Af de små upptågen. under denna tid har ett låtit mig skratta så godt, att jag icke näns undanhålla andra det, ehuru det är blott en barnslighet. — Det är Sophie Z. som berättar: Stor svårighet måste mll A. haft att få mig att sitta stilla. På sto!ar, softor eller bänkar var det icke möjligt; endast på fönsterpallarne hade jag någon ro, och der egde våra studier merendels rum under jemn om vexling af skratt och gråt, skämt och skrik, kyssar, knuffningar och alla möjliga upptåg. Men mamsell A. hade ett englatålamod med mig, och jag måste hafva varit en lustig persedel, ty jag minnes huru hon ofta vände