Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 3

de moraliska förbindelser de frivilliga nu skola ikläda sig. Jag har sjelf öfvervarit en dylik ceremoni, Hvilken, försiggick på ett aktningsbjudande gammalt slott i Kent. Sedan detta skett har kåren konstituerat sig, och det återstår blott att förse medlemmarne med uniformer och vapen, samt att inöfva dem. En hvar, som öfvervarit dessa truppers mönstringar eller öfningar, måste ha anmärkt uniformernas broki mångfald. Det är lätt att se, att fantasien från början varit med i spelet vid ekiperingen af de särskilda kårerna, som upprättats här och der utan något inbördes samband. Denna brokighet är visserligen pittoresk, men det kan bli fråga om huruvida ej dessa regementen af olika färger i krigstid kunna få svårt att igenkänna hvardra på ett visst afstånd, och några strategiker ha föreslagit att de frivilliga skola införa ett visst gemensamt fälttecken eller badge. Denna olikhet märkes isynnerhet bland skarpskyttekårerna. Många ha på sednaste tiden anställt märkliga rön angående färgens större eller mindre skönjbarhet om olika tider af dagen och allt efter som luften är klar eller tjock, eller det är solsken eller regnväder. Man har härvid kommit till det resultat, att grå och brunröda färger äro minst synliga, åtminstone i ett engelskt landskap, ty dessa perspektiviska reglor förändras naturligtvis med det geografiska läget. Talrika kårer ha emellertid valt en mörkgrön färg, som har föga likhet med löfvens och markens färg i södra Frankrike, men som i En; land, der vegetationen är helt olika, ganska mycket sammansmälter med det dunkelgröna i landskapet. Då nu dessa skarpskyttar förnämligast äro ämnade att användas vid tiraljörföklalngnr, inser man lätteligen vigten af att uniformernas färg närmar sig den i landskapet förherrskande färgen. De engelska naturkunnige ha redan för längesedan fäst uppmärksamheten på försynens kärleksfulla omsorg, då hon inrättat djurens färg efter de omgifningars, bland hvilka de lefva, och derigenom gjort det svårare för fiendens öga att upptäcka dem. Atskilliga skarpskyttekårer ha ej ställt sig detta till efterrättelse, utan tyckas snarare ha haft det eleganta än det nyttiga till ögonmärke. De: frivilliga ha en fiende, som är att söka i deras egna led, nemligen böjelsen för prål. Flera af dem ha gifvit det nyaste modet och militärståten alltför stora offer. Men företaget är ju ännu i sin ungdom, och man får ej förundra sig öfver dessa tecken till barnslighet, hvilka skola förgå med tiden, isynnerhet om den allmänna meningen tuktar dem med satirens gissel. Erfarenheten har visat, att den simplaste uniformen gör det fördelaktigaste intrycket. De kårer, som alltid vunnit mesta bifall, äro sådana, i hyilka trupperna bära en kepi, en vapenrock, vida byxor samt gult eller svart remtyg. : (Forts.)