Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 1

upp till de höga hvalfven, och sjöng så att det genljudade i dem, och ville gräta af underbara, sällsamma känslor. Likaså minnes jag huru förtjust jag var åt de höga, amla träden i parken — åt vattnet — det klara genomskinliga vattnet i sjön och den vackra, slingrande qvarnbäcken, men huru jag hade den allra största afsky och räddhåga för dammarne, de djupa och gröna, som lågo under den så kallade vindbron, likasom en rund damm i trädgården, som jag gick långt omkring för att bara slippa se, ty lika mycket som jag tjustes af det sköna, lika mycket plågade mig det fula och vidriga. Jag mins ännu huru jag i alldeles ny skarlakanströja, ren och nystärkt klädning, nya skånska handskar, en gång begaf mig ned i bäcken och börfjade att spatsera på dess sandbotten. Jag hade länge suttit och betraktat huru bäcken ilade förbi, hört huru han susade, sett huru han smekat några stånd förgätmigej, som stodo på andra sidan, och med den största atund sett hur han smög under en stor hägg, ett träd för hvilset jag alltid haft förkärlek, af orsak som jag längre fram skall förklara. Emellertid hade bäcken, den klara, den rena, den perlande bäcken alldeles förtrollat mig, och slutligen motstod jag ej längre dess lockande makt, utan — — tog af mig strumpor. och skor, lät dem ligga vid brädden, och — — hoppade ned i bäcken och började med att tillegna mig deblå blommor, som så länge nickat åt mig och eggat min håg, och med dessa i hand började jag spatsera bäcken uppför, med förtjusning mötande de små vågorna, . och lekande med mina små hvita fötter med dem, likasom ville jag hindra dem. Dette nöje steg för hvar minut, och eburu bäcken blet allt djupare och djupare, ehuru jag såg att mina kläder blefvo ned