Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 1

spordes hvärföre jag grät, det var för att icke jag äfven fick lära fransyska. En tid! efter denna händelse kommo en gång tvenne främmande unga herrar, hvaraf löjtnant Carl Gyllenhaal var den ene. För honom beklagade jag mig att jag hvarken kunde läsa fransyska eller spela på klaver, och då lär han hafva föres ällt mamma att det vore synd att icke anskaffa ett klaver, en guvernant ete., när jug hade en så brinnande håg att lära. Mamma insåg äfven att detta var nödvändigt, och 1803 om våren ankom mamsell Beata Afzelius från Gripenstedts, der hon varit några månader, samt ett gammalt klaver, som lånades hos Menzers på Kolbäck, och hvem var väl gladare än jag! — Jag fästade mig snart och lifligt vid mamsell Afzelius, och nu vaknade en alldeles ny känsla: fantagien, inbillningen, den skapande förmågan eller hågen åtminstone. Jag hade icke SR börjat spela skalor, än jag ville komponera! stycken, icke förr börjat läsa och expliceraj in:e Genlis teaterstycken, än jag uppkastade pianen till dylika, och började äfven utförandet af några, men — — slutade aldrig någon ting dylikt, och var i allmänhet mycket rädd att visa mina försök, hvilket var allt för väl, ty hade de bara kommit i dagen, blifvit aldrig så litet berömda, så — — hade jag, vid den tid då jag utgaf Kusinerna, varit: sänd som — — ett alltsedan de första barna-: ären utnött förmaksgeni. Fu, Gudilof, var jag känd som intet sådant, utan endast som! ett besynnerligt burn, olikt de mesta andra. : Och besynnerlig var jag. mom mig började: så många, sig korsande känslor att svalla, redan vid denna tidiga ålder. ; minnes ännu haru jag reden 1862-—1504 med Tförtjusning sprang upp och nedi de höga trappuppgångarne på Gräfsnäs, hur jag blickade