märkelse. Jag brydde mig aldrig om att man berömde mig, sägande: Hvad den lilla flickan är snäll! Hon skrifter, hon läser ete. bättre än lilla Cecilia etc. som är ett å två år äldre än hon! Detta beröm verkade intet på mig, det var icke bättre än lilla Cecilia ete.. som jag ville kunna mina stycken, utan så väl som de kunde kunnas, d. v. s. lika väl som Mellström, hvilken var mitt lärdomsideal. Ack! tänk om jag haft ett bättre! Icke för att han ej med håg och förträffliga lämpor meddelade mig det han sjelf visste, men — detta var ändå så ringa. Tänk om han haft en vetenskaplig bildning, huru lätt hade jag icke då, med min grufliga ifver att läsa och törst efter vetande och förmåga att tillegna mig hvad som helst, lärt mig de gamla språken; något som jag, ju längre Jag lefver, allt mer och mer saknar. Och uessa ord äro icke en paradox eller af pedanteri förestafvade. utan min fulla öfvertygelse. All bildning utan latinet är en art ot halfbildning, öm ej uf annat skäl, så af det enkla att man aldrig, detta iörutan, blir rätt hemmastadd med terminologien i all vetenskap, all könst, som ändå är eller kommer från latinet. Man kan ju se ett vackert och väl bygdt hus, men stående på ingen eller skral grund, och just så förefaller mig äfven den mest fulländadenutidsbildning — utan latinet och till och med grekiskan. Men nu var milt mål att lära mig skrifva lika så väl som Mellström (och han hade en utmärkt vacker piktur) sumt vidare alt kunna Regner från perm till perm och Djurbergs geografi dito. När jag var fem år minnes jog att mamma en gång skulle vitva en lektion i fransyeka år Mellström, och ätt jag -— efter slutad lektion — satt gråtande under ett bord, och att, när jag till