Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 2

studenten, förklarade att han ansåg gubbar för de afundsvärdaste bland dödliga. fiEmellertid hade kandidaten Mauritz fört Eva till en mindre soffa, och Mathilda sysslade vid tebordet. Adjunkten satt och fantiserade vid pianot, medan en mops, synbarligen mindre trakterad af den gamla julpsalmens majestätiska ton, i sömnen ryckte på öronen och utstötte en och annan långdragen suck. Då det lilla sällskapet under förtroligt Jam och prat låtit det ångande teet, med Tathildas otaliga julbröd, sig väl smaka, kom huspigan in och frågade med förlägen min, om herrskapet tilläte att ljusestjernan finge visas.? FDet är dock ett oskick?, sade lagmannen afstyrkande, detta kringstrykande ur hus och i hus, endast af snikenhet. Åhnej, pappa!? medlade Signe: Det är väl för oskull också; de gå omkring och sjunga för att göra sig en glad jul, icke endast för att tigga.? ?Låt dem få komma!? bådo de unga i korus. Äro de nyktra?? frågade prosten tvekande. ?Ja bevars, alla utom den svarte Judas?, svarade pigan; han måste ju vara litet si och så, han.? : ?Den arme Judas kan aldrig deras fantasi utmåla nog vederstygglig, sade lagmannen tankfull; de gräsligaste brott begås och glömmas dagligen, stundligen; men hans fel, så tanklöst begånget, så bittert ångradt, det fortlefver genom årtusenden, allt bjertare, allt hätskare framhållet och gisladt. Huru sällsamt! ERE Emellertid hördes de otaliga stjernriddarne stampa ute i förstugan, och då lagmannen med en artig böjning på hufvudet besvarade