Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 4

värdig en bättre sak, att tala Sasom nr D. Har gor, då man har att befara vederläggning af 10,000 vittnen, som kunde ega och jemföra alla tre psalmboksupplagorna. När hr B. antyder, att rikets ständer beviljat anslag för undertecknads försök i psalmhistorien (!), så säger han icke heller sanning, och derom bör han blifva noga underrättad, på samma gång som undert. tackar honom för hans uppriktiga och naturligtvis alldeles icke egennyttiga önskan att sådant anslag framgent måtte beviljas. Något snoslag har undert. hvarken erhållit eller ens begärt. Regeringen har efter 1 rdr rmt för 8 ark med planche och häftning inlöst 200 ex. af arbetets hittills utgifna häften, för att bortgifvas till inländska och utländska bibliotek, och så väl rikets ständer som K. M:t hafva föreskrifvit, det hvarje församling i riket skall uppmanoas, att för kyrkans räkning inlösa ett exemplar af arbetet. När man kallar detta att få anslag af rikets ständer, så talar man åtminstone högst oegentligt. Djupt tacksam för begge statsmakternas högsinnade huldhet emot mitt arbete, och med erkännande, att den sednare åtgärden i en och anman o:t medfört någorlunda tillfredsställande frukt, kan jag likväl försäkra hr B., att detta arbete dock kaf den stora så kallade upplysta och vettgiriga svenska allmänheten blifvit i de flesta orter så kallt emottaget, att utgifvaren, derest han numera ville hafva någet att skaffa med hr B., till sin stora båtnad skulle kunna skänka honom manuskriptet jerate allt det, som af det redan tryckta ligger osåidt, med förbehåll för egen räkning af 200 ex., hvilka den nådiga regeringen sannolikt äfven framdeles låter inlösa, samt af ersättning för kontant under 30 år för arbetet utgifna, men ännu icke åter inkasserade, medel jemte ränta derå. När hr B., såsom här ofvan syues, så föga håller sig till sanningen, så har man skäl att af honom fordra bevis på alla de beskyllningar för högsta oskieklighet, hvarmed undert. skall hafva hemsökt ej mindre hans bolagsman hr P. än honom sjelf. Psalmo dikon-spsalmboken, ett venåment i vår litteratur (!?), har, säger han, föranledt hätska utgjutelser af galla, naturligtvis ifrån undertecknad: smutsiga angrepp hafva kort efter det hr P:ns psalmboksuppl. utkom och sedan allt framgent flödat öfver honom och hvilkas gallsjuka svärta nogsamtröjer den grumliga källa, hvaru:ur de uppvällt. Detta m. m. skall hafva sin grund uti den kongl. svenska afundsjukan, som lärer anse sig hafva behof af monopol för psalmhistorien. — (Beträffande monopol för psalmbhistorien, sådan den af utgifvaren lemnas, så tillförsäkras han derom i tryckfrihetsförordningen, hvilken af Lindhska boktr. dock föga respekteras; beträffande afundsjukan, så bör den ieke kunna vara synnerligt stor öfver ett bokalster, som föga hedrar svenska litteraturen.) I dessa bittra utfall mot hrj P. har äfven hans ena förläggare (hr B.) icke blifvit lottlös, fortfar han vidare, utan angripits på ett sådant sätt, att man måste förundra sig, att angriparen undgått kollision med missgerningsbalken och laga näpst. Dessa angrepp, som till och med funnit väg till omslaget på en med bidrag af staten utgifven psalmhistoria, och som skola ådagalägga grundligheten af angriparens polemiska studier i högskolan — på Brunkebergs torg, har dock den angripne det ädelmodet att icke tillräkna angriparen, i betraktande af flera hans aktniogsvärda egenskaper m. m. Skulle någon anse detta hr B:ns språk, lånadt ur en Kråkvinkelstidning, förråda en bildning ifrån Brunkeberg eller Munkbron i Stockholm, Skebäck eller någon annan snuskig vrå bredvid eller i Örebro, så bör icke undert. uppträda med, motsägelser. Hans åsigt är, att hr B. här tydligt ådagalagt, det han är en fuiländad lärjunge; af den operans Dom Basil, hvars praktiska filosofi, för vinna ett kinkigt spel, var, att smäda, förtala, ljuga. Bevisen på så förfärliga handlingar, hvilka skola ligga undertecknad till-last, har hr B. emellertid visligen icke framdragit, och innan sådant sker, torde mången läsare förmoda, att han i dessa afseenden förtjenar lika litet förtroende som i afseende på det, som här ofvan förekommit. Hvar har hr B. dessa bevis? Han är skyldig att framtaga dem. Han har:2:ne bref ifrån mig, och jag berättigar honom härmedelst, — att, för styrkande af sina beskyllningar, aftrycka dem hela eller delvis, med vilkor att de vidimeras af 2:ne välkända personer, som äro bekanta med min haudstil. Jag uppmanar honom dertill. Unierlåter han detta, så har han erkänt sina beskyllningar i Aftonbladet för osanningar. Men emedan han af vissa skäl sannolikt underlåter detta, så vill undertecknad för att, så vidt ske kan, underlätta hans bevis för samma beskyllningar, gå honom till mötes med aftryekande här nedan af det, som, sannolikt det egentligen förgripliga i afseende på :honom och hans bolagsman, förekommer på omslaget vid 5:te och 6:te häftet af. Svensk Psalmhistoria, en liten godbit af sanningar, hvilka befunnits så hårdsmälta. att hr B. icke, sin pligt likmätigt, velat meddela dem, utan endast funnit rådligt, att beskärma sig deröfver. Men med denna text följer en liten commentarius, som torde för bolagsmännen blifva ännu mera hårdsmält. Till upprepande för psalmboks-utgifvare af den på 2:a häftets omslag för 10 år sedan lemnade varning emot eftertryck eller upptagande i psalmböcker af då nya namn, utgifvamen framdragit och under psalmerne utsatt, har han, jemte obehaglig erfarenhet af riktigheten uti sitt då yppade förutseende, att den makliga vinningslystnaden skulle visa sig synnerligen benägen att skörda der, hvarest den icke har sått, funnit anledning af den händelse, att ifrån Lindhska tryekeriet i Örebro, en för eftertryck berykTtad officin, förlidet år utkom en Psalmbok, uti hvilken dess utgifvare, föreståndaren för folkskolelärareseminarium i Westerås prestmannen Pettersson, med förbiseende af så väl sedelagens som tryckfrihetsförordningens ord och anda, uti de psalmboken åtföljande historiska underrättelser om psalmerna och melodierna m. m. utur då utgifna 4 häften af svensk Psalmbistoria, såsom sin rätt förvärfvade egendom, Ttillegnat sig så mycket, som passade i hans stycke, Å hvarigenom har inträffat, att hans redogörelse för 131 psalmer, vid hvilka han hade förråd hos utgifvaren, i det närmaste är tillförlitlig, men deremot Åför alla de öfrige är ungefärligen lika felaktig, som Jallt hvad vi i denåa väg redan hafva, hvarjemte han i afseende på dessa icke förmått rätt framställa en oeh annan under samtal med utgifvaren uppsnappad T underrättelse. Om grannlagenheten af det författaresamvete, som till allmänhetens förvillande meddelat skrift, hvaraf föga mera än en sjettedel erkännes såsom tillförlitlig, må litteraturhistoriens målsmän döma, och öfver dådet att tillegna sig frukterna af utgifrarens 30-åriga undersökningar kommer stt utslag i tryekfrihetsmål att yttra sig. — En betecknande omständighet är, att utgifvaren redan år 1839 derbjöd Lindhska tryckeriet ett förlag af ungefärligen enahanda art, som det Petterssonska. Man gjorde såsom vissa mindre välkända guldsmeder, och bandlade helst med den, som kunde sälja för godt pris. Stoekholm i September 1857. (Forts. följer.) Rättegångsoch Polissaker. — Grahnska förfalskningsmålet. Ransakningen fortsattes i dag och åtskilliga inkallade vittnen hördes. Carlsson fortsatte sitt nekande. Stadsfiskal Kock yrkade, att Carlsson fortfarande skulle i mörk cell förvaras, men rätten anså; sig dertill ej kunna lemna bifall. För hvad vidare förekom, skall en annan dag redogöras. — En svensk och en norrman ha blifvit häktade i Köpenhamn för att de i kompani begått flera stora stölder, och en svqsk qvinna, vid SAR me ök nn AS ben bä brk fa Tj Pg PER I nat on PAR, SETT