rättvisan det medgifvande, att intentionen med hans musik till Frondörerna utgår från en fullkomligt ren och estetisk åskådning af konstens högre anspråk, Och just uti nyssnämnde hänseende kan han jemföras med sjelfva Gluck och Beethoven, emedan alla fadda medel och öronkittlande effekter med försakelse af mängdens bifall åsidosättas. Det är således detta äkta artistiska sträfvande, som ej får under någon förevändning misstydas och förtjenar ovilkorligen konstverldens aktning, om än sjelfva arbetet vore behäftadt med ännu mindre företräden än det dock i verkligheten besitter. Äfven måste en rättvis kritik noga undersöka huruvida förekommande reminiscenser äro af ovilkorlig eller vilkorlig beskaffenhet. I förra fallet uppkomma de omedvetande, då deremot i sednare, såsom t. ex. Weber i operan Friskytten?, hvilken plagierar slutallegron. af Fidelios? Edurs-aria till förmån för Agathas stora aria, och uti Asdurs-terzetten emellan Agatha, Anna och Max tog det canoniska ensemblestycket ur ?Fidelios? 1:sta akt till alltför närgången modell. Emellertid kan ej dylikt eftervisas uti musiken till Frondörerna. Då nu igenom dessa få rader ej alldeles oklart blifvit antydt på hvilken ståndpunkt kompositören till musiken af ifrågavarande opera befinner sig, torde svårligen en jemförelse emellan hr A. Lindblad och hr Herman Behrens kunna uppställas — om ej såsom ett ieonieet skämt! :z B