Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 3

skulle stöta på comancherna, ville jag åtminstone dö kämpande. Dessutom besatt jag i geväret enda medlet för att hålla coyoterna på afstånd, och intet föreföll mig räsligare än utsigten att blifva dessa vilda jure yte. Halfdöd af hunger, törst och trötthet, kände jag mig nästan oförmögen att längre strida mot mitt vidriga öde, då jag plötsligt varsnade något längst bort i fjerran som liknade en trädgrupp. Vid denna anblick samlade jag alla mina återstående krafter, jag glömde för ett ögonblick alla mina lidanden och ilade med det glada roRv Vatten, vatten! hän emot träden. Maren höjde sig vågigt, och efter en timmas förlopp hann jag den med skåskog beväxta upphöjningen, vid hvars fot en skimrande ta återspeglade solstrålarna. Det var en äck! Jag kastade bössan ifrån mig, för att kunna springa fortare, och störtade mig lik en vanvettig i det efterlängtade vattnet. Flera gånger doppade jag ned hela hufvudet deri, men 0, fasa! Vattnet var salt som hafsvattnet. Vid denna förfärliga upptäckt steg blodet mig i hufvudet, allt dansade rundt för mina ögon och jag sjönk medvetslös ned på marken. Jag veticke huru länge jag legat så. Kylan af vattnet, hvari en del af min kropp blifvit liggande, väckte mig slutligen ur denna dvala. Då jag åter kom till besinning, kände jag mig lugnare än jag varit på Nera dagar; min själ var klarare och likväl var allt hopp ute. Jag trodde så åtminstone, och denna visshet återgaf mig min kallblodighet. Jag tänkte på de oerhörda ae UP som jag hade gjort .för att uppehålla en tillvaro så usel, och ett föraktligt leende krusade dervid mina läppar. SAr det icke vanvett, utbrast jag, att brottas så mot ett omutligt öde? Jag under