Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 3

prairien, i många brokiga färger; ur fjerran er stora sjöar för mig i solskenet; berägliga villor som aflägsnade sig allt mera dn mera jag sökte närma mig dem. Men det var isynnerhet under natten som allt omkring mig antog en fantastisk prägel. Stjernorna afsköto pilar mot mig, månen visade mig tänderna, jag frös, jag darrade, det kändes som om jag blifvit doppad i ett ishaf, och vargarnas tjut tog jag för vågornas och stormens dån: Blodet kokade i mina ådror och likväl voro mina inelfvor iskalla, som om de redan stelnat i döden. Då förekom det mig som om jag blifvit skuren i två stycken, bålen fanns icke längre och likväl rörde sig benen framåt. Då väckte hungerns qval mig åter ur mitt halft omedvetna drömmande, jag greps af ett blindt raseri och kastade mig förtviflad ned igräset. Men derpå sprang jag alltid upp på nytt, och våndrude vidare, ty rörelsen förtog i någon mån smärtan. Det var ett mig oförklarligt under att känna huru min försvagade kropp tid efter annan återvann sin kraft och sin elasticitet, då ekstatiska visioner, frambesvurna af min fantasi, sårade den. I de ögonblick, då jag glömde smärtan, såg jag liksom i en förtrollad panorama de lyckligaste scener ur mitt tidigare lif upprullas framför mig. Men ur dessa drömmar återväcktes jag Jå nytt till lifvet, och hvilket lif? Så vandrade jag ännu ivå långa dagar! Min bössa hade jag med mig ännu, men dess tyngd nedtryckte mig och orsakade mig bittra qval. Mången gång inbillade jag mig att axeln, hvarpå jag bar den, var sönderSnagd intill benet. Mer än en gång kände jag mig frestad att befria mig från denna besvärliga börda, men alltjemt uppsköt jag detta beslut, ty jag kunde icke fördraga den tanken att dö utan motstånd; om jag