Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 3

han nu: icke skulle öfvergifva mig, sedan han räddat mig ur den ytterligaste nöden. De tre ryttarne kommo emot mig och ja; igenkände i dem mexikanare. Öfvertyg att intet med godo kunde vinnas af dessa, gömde jag bössan under min jagtrock och lät dem komma inom beqvämt skotthåll. Då de kommit på endast 30 stegs afstånd, lade jag an på dem. Helt förskräckta gjorde de halt, och tycktes vilja vända om för att i galopp spränga derifrån; men vi amerikanare hade satt oss så i respekt hos de fega mexikanarne, att de alla tre blefvo stående helt darrande, då jag ropade till dem att låta mig nalkas, om de ieke ville bli nedskjutna. Jag gick derpå fram till dem, och nödgade den: ene af de tre ryttarne, som tycktes mig bafva bästa hästen, att stiga af och lemna mig plats i sadeln, vinkade dem ett farväl mot handen oeh lemnade dem helt förbluffade öfver sitt äfventyr. Hästens traf vållade mig förrarliga qval; jag sjöpk nästan i vanmakt och knappast vetande hvad jag gjorde släppte jag tygeln och grep med begge händer om sadelknappen. Jag erinrar mig blott att våra utposter vid Bexars-fästet 1080 emot mig och utbrusto om hvarandra : Stackars gosse, dettrodde väl ingen att vi någonsin skulle återsehonom. Man lyftade mig af hästen och lade mig a en god bädd, der jag blef väl vårdad. Jag var räddad. Af mina ledsagare på jagttåget till San-Saba-berget hade två fallit i fäktningen mot comancherna, några hade man nödgats lemna döende på platsen, och en hade blifvit bortsläpad af indianerna, han hade följaktligen äfven blifvit skalperad och dödad. Jag hade således kommit lyckligast deri, CSkut.