Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 3

blifva mig möjligt att återkomma till Bexar. Några ögonblick öfvervägde jag lämpligaste sättet att bemäktiga mig rådjuret, och mitt beslut var snart fattadt. Bössan låg bredvid mig och jag kunde be agna mig af. den; men skulle jag ega tillräcklig styrka för att lägga an? Jag försökte — och sällsamt nog kunde. jag, som nyss varit för svag att röra knappast ett finger, nu med temligen stadig hand fatta mitt vapen och sigta på villebrådet utan att genom något onödigt buller skrämma det på flykten. Jag tryckte af, skottet small och i samma ögonblick föll rådjuret döendej ned mot mitt bröst. Jag reste mig upp i sittande ställning, drog min knif och kör djuret i små een hvilka jag slukade alldeles råa utan några tillredelser. Med krafterna vände också tillförsigt tillbaka; jag utstötte halfhögt en kort men brinnande bön, full aftacksamhet mot försynen, hvars finger jag tydligt trodde mig se i denna oförmodade hjelp, sträckte mig åter på mossan och försjönk i en djup sömn. : Tjugufyra timmar varade denna slummer, så vidt jag kunde döma ef:er solens läge. Jag förtärde vid uppvaknandet resten afrådjuret och kände mig sedan i stånd att fortsätta min vandring. Då jag skulle resa mig upp föreföll det mig som om jag varit fastväxt vid marken; men genom öfvermensklig ansträngning Bbetvang jag min smärta och stod snart upprätt. Endast med Svig-. tande steg kunde jag gå, men likvisst förlorade jag icke hoppet. Sedan jag marscherat några timmar såg jag på långt håll tre ryttare, hvilka drefvo en hjord framför sig. . Detta sammanträffande öfverraskade mig icke, tvertom väntade jag det; ty jag hade åter lärt mig förtrösta på Gud, och jag var öfvertygad att