Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 3

kastar mig det nu och vill, dö. Hvad. är för öfrigt döden annat än en sömn, ett slut på alla qval! 4 En sista önskan endast närde jag ännu, nemligen den, att få skiljas hädan ljuft, utsträckt på den mjuka .mossan i de höga trädens. skugga... Emellertid kräfde detta ytterligare någon ansträngning och jag försökte, men min svaghet var för stor och jag sjönk flera gånger tillsammans och blef liggande långa stunder. Önskan att få dö å mossbädden tog dock öfverhanden för hvarje annan, och jag kröp på händer och fötter tills jag ändtligen nådde trädgruppen, dit jag äfven medförde geväret som jag en stund kastat ifrån mig, Jag ville dö i frid och bössan var mig oumbärlig för att hålla coyoterna på afstånd. Under ett af de stora träden sträckte jag ut mig på det gröna gräset, med hufvudet mot den mossbelupna barken och bössan bredvid mig. Ögonen slöto sig och en obeskriflig mattighet bemäktigade, sig mig, jag kände att jag :icke mer kunde stiga upp, och likväl var jag lycklig. Min. svaghet hade äfven mildrat febern, och det qvarstod af denna endast den angenäma rusighet, hvari min själ hölls fången liksom i en dröm. Täcka väsen omsväfvade mig, skyarne förvandlades till englaansigten, hvilka leende nickade ned till mig. En solstråle banade sig väg genom det lummiga löfverk, under hvilket jag låg, och träffade milt ansigte. Det glänsande ljuset tvang mig att slå upp ögonen och jag såg uppåt. Midtöfver mig på högst fem eller sex fots afstånd stod ett rådjur halft doldt af träden. I samma ögonblick försvann min resignation, verkligheten trängde sig åter på mig och, med den, kärleken till lifvet. Om ja kunde döda detta djur, så kunde det också