Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 2

tiden gick månen upp och göt sina strålar öfver mitt hufvud. dess milda skimmer antog landskapet ett helt annat utseende och den plötsligt upplysta dalen liknade ett bredt silfverband, infattadt mellan två höga, svarta bergväggar. Coyoterna eller prairivargarna började äfven lifva landskapet och gifva det en dyster karakter. Lockade af aslukten omringade de flockvis den nedlagda björnen. Jag hade nu. allt skäl att lyckönska mig öfver försigtigheten att gömma några köttstycken åt mig på ett ställe, der de icke kunde åtkommas. Jag kunde på hela natten icke få en blun i mina ögon för vargarnas tjut, och med lättadt hjerta helsade jag ändtligen den uppgående. solen, hvars strålar fördrefvo rofdjuren. Nu kunde jag stiga ned från mitt träd, göra upp eld och steka mitt björnkött. Styrkt at den frugala måltiden, beredde jag mig att lemna dalen, hvars bekantskap varit mig så föga angenäm, och jag såg utåt prairien. Den rymd, som utbredde si; för mitt öga, var omätlig, men ingenstädes kunde. mitt öga upptäcka ett lefvande väsen. Jag steg ännu en gång upp i ett träd och lät min sorgsna blick irra åt alla sidor, men rundtomkring sågs endast gränslös enslighet, ökenlik tomhet. :Jag trodde mig ett ögonblick ensam i verlden och inbillade mig att solen strålade endast för mig, utspred endast för min skull sitt ljus och sin värme: Två dagar. dröjde jag ännu på detta ställe för att afbida mina kamraters återkomst; mitt köttförråd var alldeles slut. Hungern började pina mig och jag hängaf mig åt ån-. gest och nedslagenhet. Men öfvermåttet af min olycka återgaf mig åt mig sjelf, jag beslöt att icke utan motstånd duka under och började ropa af alla krafter) för att öfverrösta mig sjelf.