Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 2

—— EH—RR I RA ak LA UTA virginiern, fortsatte de med vilda rop sin jagt. Stridsropet tycktes gifva min mustang nytt lif. Lik en blixt sköt han af derifrån och ryckte rödskinnet med sig, som höll honom vid tygeln. I ett nu var dalen åter tom, ty äfven comancherna voro för längesedan ur sigte.. Jag hörde några böss-skott ännu, men derefter inträdde en djup tystnad, endast störd af björnens dödsryckningar der han låg och vred sig ufder mina ögon. Dessa sällsamma tilldragelser hade följt så tätt på hvarandra, att jag var nästan bedöfvad deraf; eller gäckades jag af någon svår dröm? Jag befann mig flera dagsresor från hvarje spår efter civiliserade menniskor, i ett träd, utan häst, utan vän, omgilven af en tystnad, som aldrig tycktes kunna störas. lindast småningom lyckades jag samla mina tankar och något lugnare begrunda min ställning. Jag borde hoppas att mina reskamrater skulle sakna och uppsöka mig, hvarföre jag beslöt att, under väntan på denna lyckliga stund, sörja för mitt lifs uppehälle, stiga ner och taga för mig något af det döda rofdjurets kött. De stycken jag valt ut åt mig hängde jag öfver ekgrenarna och klättrade sjelf högre upp för att på de öfre grenarna söka mig ett säkrare hviloställe öfver natten. Jag fann också en passande i rundel krökt gren, vid hvilken jag band, mig fast med en läderrem för att icke falla ner, och de yfviga klasar af spansk mossa, som hängde öfver ekens alla grenar, tjenade mig till. hulvudkudde. Men fåfängt försökte jag att sofva; ufvarna gjorde det omöjligt. De tycktes särskildt hafva lagt an på att hindra mig derifrån; de flaxade alltjemt omkring eken, utstötande sina otrefliga skri och stirrande på mig med sina glödande ögon. Under