Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 2

?Nej?, utbrast jag. ?Store Gud! Jag vill icke dö af hunger, och då coyoterna kunna lefva i denna förskräckliga öken, så skall ag lära mig lefva med dem. Om så forlras skall jag OR antherns viget, jagthundens fina väderkorn, gamens ;enorhträngande blick. Att dö af hunger! ej, visst icke. Långt hellre antänder jag usende eldar på prairien för att locka hit somancherna och tvinga dem att af barmhertighet rädda mig eller — döda mig.? Jag steg på nytt upp i trädet, anstränsande mig för att upptäcka något lefvande väsen, men förgäfves. Min blick genomsökte horisonten öfverallt, men ingenstädes skönjde jag annat än bergen och den omätiga slätten. Jag steg åter ned och sjönk utmattad mot. gräset. Länge förblef jag iggande sålunda, qvald af de hemskaste öreställningar; plötsligt satte sig en fogel på en gren tätt öfver mitt hufvud. Det var en korp. Hvad ville han här? Förkunnade han mig min dödsstund? Man påstår ju att denna fågel, såsom för att profetera en förestående död, gerna slår sig ner i döentes närhet. Bort, fördömda fågel!? ropade jag. Bort! Jag är ännu intet byte för dig.? Men utan att låta skrämma sig af mitt :op, flög korpen ned från grenen, hvarpå han satt, till marken. Jag trodde i början att han ville angripa mig, men jag bedrog mig. Han nöjde si med att helt lugnt locka upp flera små runda föremål, som ägo på marken. Dessa föremål tilldrogo sig nu min uppmärksamhet, och till min stora glädje upptäckte jg att det var snäckor. Nu var jag skyddad mot hunger och hade icke längre en långsam död att fruktaJag steg upp, samlade en hop snäckor och örtärde dem medistor belåtenhet.