Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 1

MINA MINNEN. (Af författarinnan till Kusinerna.) Jag har icke alltid burit denna rödaktiga, stubbiga peruk, dessa buskiga, rakt utstående ögonbryn, dessa insjunkna ögon, denna krökta rygg, denna tandlösa mun; äfven jag — var en gång barn och ung. Hå börjades en roman eller sjelfbeografi som jag i min allra tidigaste barndom; d. v. 8. vid knappa sju års ålder, fick fatt uti och genomläste. Dessa ord ingrepo djupt i min späda tankeförmåga, och förekommo mig som högst märkvärdiga och mycket innefattande. För mig voro de så äfven, ty de väckte, nästan för första gången, ett rätt åskådligt begrepp hos mig om, att icke alJenast min sjuttonåriga sköterska, utan äfvenledes pappa, mamma, Svenberg, Mellström och allt tjenstfolket varit barn en gång, ja — till och med alla onklarne och tanterna i Alingsås, och, hvad som allra besynnerligast var, äfvenledes sjelfva mormor, sonr nu satt så skrynklig och brungul med sitt snöhvita hår, vid sidan af sin ändå äldre broder, i slägten gemenligen kallad morbror Carl. — cAlla dessa hafva då varit barn och unga!4 sade jag med den nya upptäcktens hela förvåning till mig sjelf, icke för att jag ej vetat detta fenomen örut, men emedan jag aldrig rätt tänkt mig det, föreställt mig och i min inbillning sett det. Men nu gjorde jag det. Likvissticke så alldeles klart som det sedan med åren ) Vi göra härmed fre att meddela en kort lefnadsteckning af friherrinnan 8 vb. Knorring, Påbegynt af henne sjelf, men fulländad at redrika Bremer: Dessa minnen utgöra tillika ett slags inledning till ett novellistiskt arbete G nin. Knorring, som vi sedermera skola med. ela.