Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 1

blef mig, ty visst icke som en skara af yra och lekande barn, såg jag dessa — pappa, ar mamma, tanter, onk ete., utan snarare som en hop dvärgar, små och korta, men med sina föråldrade anleten. Emellertid hade dessa ord: Jag har icke alltid etc.tt gjort ett outplånligt intryck på mig. Jag fann deruti något oförklarligt sublimt och äfven rörande, och under hela mitt långa framfarna lif, hvar gång jag tänkt mig att på papperet kasta några anteckningar ur denna min egen lefnad, har jag al lid ovillkorligt börjat med dessa ord, och gör det nu äfven, eburu jag är så lycklig att ännu icke ha behöft anlägga hvarken den röda stubbiga peruken eller några andra löspersedlar af hvad som fast vara bör, utan ännu har mitt mörkbruna, glänsande hår alldeles omeleradt, mina friska tänder,-ser som en falk — utan glasögon, har hörselsom en indian och slutligen mina kinder, mera fårade afsjukdom och deraf följande bekymmer, än egentligen af öfverhängande ålder. Icke harjag heller nätt mina femtio år ännu, fost c unden nalkas med stora steg, och just den tidpunkten) anser jag för den rätta att redogöra för sig och egna sin tid åt betraktelser öfver det framfarna. Ungdomen är då flydd; dess dyningar hafva för alltid lagt sie. Hjertat är lika varmt ännu, men det är Iugnt. Själen är lika spänstig och kraftfäll, men kan tillåta sig alt då och då taga sig hvila, och det är under dessa ögonblick som den återvänder till det förflutna, ser det klart och redigt, men ofvanifrån, i. fogel-perspektif, upplyst från alla sidor, och således lätt att bedöma och skildra. Och det är i dessa stunder man bör taga peonsn, ja — t. o. m. penseln, och måla — medon taflan ännu ligger i verklighetens kleraste er fråmför oss, medan åren ännu icke gjort annat