it sammanträffande fällen blickarne allvarligt emot olfvet ellersänden dem upp åt väggarne, så att de Ildeles icke måtte träffa hvarandra. Ordningen fordrar, mina herrar! att jag återförer edert minne en recension af I—n öfver 3:ne hr etterssons Psalmoch Choralboksupplagor, införd uti ir 227 af Aftonbladet för den 1 Oktober 1859, hvarti ett och annat af hans litterära tilltag emot mig, tan fällande af något omdöme, blott i förbigående litvit omförmäldt. I stället för att egentligen unert. hade, full anledning att taga upp den del af ecens., som hade afseende på dessa tilltag och närnare belysa dem, företoge sig herrarne, hvad man nisst hade väntat aig af folk, som icke är alltför ietlefradt samt uppspeladt af författareoch törlägsarefåfängan, att uti nästföljande nr 248 af samma idning skrifva åtskilligt, hvaraf det, som br B. skref, ar, så vidt det rörde sak, med skärande bitterhet h i en ton, som ieke brokas ibland bättre folk, iktadt emot mig, och det, som skrefs af hr P., rikades med begagnande af skolpojkens språk ech en blyg advokatur emot recens. I—n. Detta alltsammans hafrå herrarne naturligtvis funit vara fullkomligt i sin ordning, i enlighet med len kulturgrad, på hvilken I begge befinnen eder. Men medan undertecknad icke ansett det vara alldeles sin ordning, så har han funnit sig förbunden att ipptaga oeh tillrättavisa ett och annat missgrepp, om är af mera betänklig beskaffenhet i litterärt, vistoriskt och moraliskt afseende. Herrarne synas isserligen hafva varit något ömtåliga för kritiker, är det angått herrarna sjelfva; dock heppas undert. utt, sedan I hunnit så långt fram på offentlig litteär bana som för närvarande, nervretligheten har plifvit betydligt lugnad, så att man nu utan fara för ierrarnes förståndsech kroppsförmögenheter kan ill och om eder säga några ord dels på skämt, dels på allvar. Herrarnes uppträdande torde hafva skett af obetänksamhet, utan besinnande att det, såsom man säger, kunde komma surt efter, och synes derjemte hafva rarit alldeles, opåkalladt, emedarm recensionen var hållen uti en högst moderat ton, ehuru den icke kunalldeles förbigå någrå särdeles i ögonen fallande förseelser i de historiska underrättelserna om psalmerna och meledierna uti psalmboken nr 2. Den genombeskedlige recens. gaf hr P,. blott någon lätt handplagg, hvilken han hade bort emottaga, utan att skrika; när ieko blott han, utan äfven förläggaren skrek, och skrek vildt, så synas herrarne hafva förtjent en allvarligare aga, och underteck, bad anser sig af flere skäl, särdeles för att tukta litterärt okynne, således i svenska litteraturens intresse, förpligtad, att utdela densamma; ty ehuru hasselkäppen utmönstras u: armön oeh rottingen utkästas nr skolan, Onska vli deck, att kritikens ferla icke någonsin i. vårt land måtte blifva obegagnad, när skriftställeri utöfvas utan erforderlig underbyggnad eeh en ofterrerld vilseledes genom oriktiga och äfven på fris hand: uppdiktade underrättelser. Hade berrarne frågat mig till råds, så skulle jag, såsom en redlig vån, hafva yttrat: skriken för all delicke; utan sticken in hufvudet i hvilken passande vrå som helst, och hållen åtminstone för ögen och öron, samt sägen, att I hafven: ingenting sett, hört eller känt, och att I borden visa, det I blifvit lika väl uppfostrade i tålamodets skola som den spartanska uvgdomen, ibland hvilken en pilt utan: minsta muskelryckning kuade under kläderna Lära hem em siu!en lefvande räf, som bet och klöste honom. Att författaren hr P. vrad och snodde sig vid erhållen lindrig handp agg, kan förklaras derigehom, att han ansåg sin sfeldarbet på betänkligt sätt kränkt. Men hvarföre skulle förläggaren hr B. blanda sig i saken? Det är alldeles ovanligt, att sådlont sker: förläggaren låter författaren rköta sig sjelf. Jo, författren, som kände sig most slagen, vid recensentens iättbändta beröring af håns beteende emot undertecknad, kunde icke emot honom föra det djerfra och grofva språk, som passade i hr Bohlins mun, hvilkda dessätom ansåg sig behöfra utstöta en verldsomskakande puff för Lindska hoktryskoöriet i Örebro, sedan han emottog dess vård. Roölerna voro alldeles rätt fördelade. Måtte icke äfven den sistnände af bolagemnänhen vid stridens nkrmare utveckling få anledning att säga till sig sjelf: Hvad hade min son på galejan att göra? Den genombestedlige recens. I—n hade under n:r 2 för omsorgsfull korrekturläsfing berömt den ifrån Lindska boktryckeriet år 1856 utgifna psalmboken med dess och messans melodier ete. och sagt, att densamma mera omsorgsfullt blifvit besörjd än vanligt år vid arbeten, hvaribland äfven psaälmbötker, som utgifrits ifrån detta boktryckeri; Underteekrad anser detta omdöme om arbetet vara en ganska god puff, ehuru i hr Böhlins tanke ieke nog omfattande. Här är oek,den enda, ehuru särdeles sökta anledning, boktryekaren hr B. kunde hafsa ätt blanda sig isaken; men när han träder upp, så gör han det äfven såsom en hel karl; ty han gifver på en tredjedels Aftonbladsspalt med tät stil sin reeens. en grundlig föreläsning om förr oeh nu vid Lindhska bektryekeriet, ech fordrar, att han skulle känna, kvilka utmärkta pers ner, som under dess sextioåriga verksambet haft hand om korrekturläsningen, och att det sedan 14—15 år är han sjelf, hr A. Bohlin, l som besörjt den hufvudsakliga -korrekturläsningen, samt att författare, som utgifvit arbeten ifrån andra officiner, rådfrågat honom och oftast fästat afseende äfven vid de af honom på begäran framställdå anmärkningar så väl i saksom form. Hoören och rätten eder derefter, så väl I store som små författare, och särdeles I gnatige recensenter! E ter sådan sjelfbelåten förklaring är det endast med darrande hand undertecknad, som vet, huru lätt tryckfel smyga sig ram äfven ofter en flerfaldig korrekturläsning af olika personer, tager fram, icke Lindska psalmboken af år 1823 med koralnoter, hvarom lik litet nu får talas som om den snö, som föll i fj utan de sednäre banden af Biografiskt Lexicon ,ch Ydre Målet, bekalster ifrån eftanämnda :boktrygkeri : under hr Bohlins mäktiga och visa spira; men han vågar ieke uppgifva alla de tryckfel, han kunnat er: tappa. Deromot liter han br Bohlins bolagsman i bokmakerl, hr P. Pettersson, vittna, och han föregifrer, att, då den genombeskedlige recomsenten I—n bäde ansett det. vara skriffel; att Gellert uppgifvits hafva författat ps. n:r 252 omkring 60 år före sin födelse, det irgalurda är skriffol, utan ett uppenbart tryckfel. Hör det, hr A. Bohlin! Hr P, kan ieke låta konima sig skriffel till last. Lika litet lärer det få ansos för tamkeeller. skriffol, utan för ett uppenbart tryckfel att, s. 704, Potreus omkring 1640 säges hafva öfversatt ps. m:r 160, hvars eriginalförfattare, 8. 699, uppgifves vara född samma år (1?) Att Liseov är författare till denna psalm, är dessutom en af de många amsagorna i vår psalmbok, en annan kostelig uppgift af hr-P. om samma psalm att förtiga. Emellertid frossar hr P. oeh vill äfren att hans publik skall frossa på dessa tryekfel. Vid denna, såsom det kunde synas, i afseende på allmänheten och det ifrågavarande ämnet, men icke för hr Bohlins ära nog främmande afhanmdling om tryckfel oeh korrekturläsare, förekommer af honom uti en not af en fjerdedels spalt en ännu mera oväntad beskårmelse öfver det låga pris, hvartill förläggare sälja psalmböeker och katekeser. Utom dessa till recens. öfver de Petterssonska psalmoch koralboksupplagorna alldeles ieke hörande ämnen, har br B. anou vidare sysselsatt sig och allmänheten med ett annat,-.som efter underteeknads förmenande icke beller hade bort i saken inblandas, nemligen med utfärdande af en orlofssedel för hr P. rörande hans värde såsom tjensteman, hvarpå reeens. ansågs hafva bort fästa afseende. Undertecknad vill icke i anledning härataf fullständigt utskrifva det franska ordspråket: Un:sot trouve toujours un autre sot ete., icke heller säga, att den ene bolagsmannen kunde anses jäfvig att vittna om den andre, utan helt enkelt förklara, att; ehuru välförtjent denna orlofssedel ock kan vara, en recons., som företagit sig att granska en viss gren uf hr. P:s litterära verksamhet, icke i -— OR (Dj NG IA PR NITEPN