Aftonbladet – 31 december 1861, sida 2

hans graf och fråga efter honom, så finge je men blott i detta fall, uppenbara all hvad jag visste. Jag skulle gerna vilja att min fila Charlie visste sanningen, sade han. ?Trots skilnaden i vår ålder, voro Charlie och jag lekkamrater för många å1 sedan.? t Mitt hjerta slog allt hårdare och jag er: for en qväfvande känsla i strupen, då jag hörde presten omedvetet nämna mitt kristningsnamn vid upprepandet af den döendes sista ord. Så snart jag kunde beherrska min röst och min sinnesrörelse, meddelade jag pastorn mitt familjenamn och frågade honom, om ej detta utgjorde en del af den hemlighet han var ombedd att bevara. g Han studsade flera steg tillbaka och slog bestört ihop sina händer, Kan det vara så?? sade han med låg röst och stirrade oafvändt på mig med ett uttryck, nästan liknande fruktan. Jag gaf honom mitt påss och såg bort åt grafven. Tårarne kommo mig i ögonen, vid de minnen af fordna dagar, som bestörmade mig. Knappt vetande hvad jag gjorde, knäföll jag vid grafven och strök sakta ned oräset, som -betäckte den, med mina darrande händer. ?O onkel George, hvarföre har du icke berättat din hemlighet för din amla :lekkamrat? Hvarföre låta honom först finna dig här?? Den gode pastorn upplyfte: mig mildt och bad mig följa honom hem till sig. Under vår väg dit nämnde jag personer och stälen, som jag kunde förmoda att min onkel hade talat om, för att öfvertyga min följeslavare, att jag verkligen var den person, jag sagt mig vara. Och då vi inkommit i hans illa kammare och satt oss ned der i ostörd 0, voro vi nästan redan som gamla vänner.