Aftonbladet – 31 december 1861, sida 2

jännu -besynnerligare, intet namn var inri stadt dere Kyrkoherden; som märkte att jag star nade för att betrakta grafven skakade på hufvudet och suckade. En af edra landsmän är begrafven här? sade han. Jag var närvarande vid han: död. Han hade under många långa år tå ligt burit den tunga bördan af en stor sorg här ibland oss, och hans uppförande hade lärt oss att vörda ogh beklaga honom a innersta hjerta.? : Huru kommer det sig att hans namn e står på grafven?? frågade jag. Det utelemnades enligt fans egen be. gäran, svarade presten med en viss tvekan. Han tillstod för mig i sin sista stund, at! han bott här under ett antaget namn. Jag frågade efter hans verkliga, och han sade mig det, jemte omständigheterna af hans sorgliga historia. Han hade skäl för at önska blifva glömd efter sin död. Nästan de sista ord han yttrade till mig voro: PLåt mitt namn dö med mig.? Nästan den sista bön han. framställde till mig var att jag troget skulle bevara hemligheten af hans namn för alla utom . en enda person, om händelsen möjligen skulle föra denne: hit. Någon slägtinge förmodar jag? Ja — en brorson?, svarade presten. I samma ögonblick han uttalade detta sista ord, spratt jag till såsom af en elektrisk stöt; och mitt hjerta häfde sig af en underbar sympatetisk svallning. Jag förmodar att jag äfven måtte Fatva skiftat färg, ty presten såg -på mig med plötsligt intresse och uppmär samhet. N En brorson?, fortfor han, ?som han älskade. som sitt eget barn. Han sade mig, att om hans brorson någonsin skulle komma honom på spåren och leta sig fram till