Aftonbladet – 29 december 1860, sida 2

hade framgång i lifvet; han otur. Hans rke var detsamma som min faders; men han fände aldrig. komma sig upp, när han började för egen räkning: De fattiga sjuka, som ej kunde välja, vände sig till honom och tyckte mycket om honom. De rika sjuka — isynnerhet fruntimmer — ville aldrig tillkalla honom, så snart de kunde få någon annan. Erfarenhet vann han i hög grad i sitt yrke; men af penningar och rykte deremot alls intet. Det är ganska få menniskor, huru tröga och frånstötande de än till det yttre må 8ynas, som icke hafva någon djup och stark passion, något frö af hvad man kallar romantik, mer eller mindre djupt fördold i sin natur. All den passion ochromantik, som fanns hos onkel George, låg uti hans kärlek och beundran för. min far. 4 5 I sitt hjertas djup dyrkade han sin äldste bror såsom en af de ädlaste menskliga varelser. När min far blifvit förlofvad och hela den öfriga familjen, såsom jag redan nämnt, icke tvekade att uttala sin ofördelaktiga tanke om hans utkorades karåkter, uppstod onkel George, som förr aldrig vågat hysa en motsatt tanke med dem, och tog, till hela familjens bestörtning, sin tillkommande svägerska i försvar på det mest häftiga och bestämda sätt. I hans ögon var hans broders val någonting heligt och obestridligt. Den unga damen måtte gerna behandla honom med oförstäldt förakt (och hon gjorde så med), skratta åt hans tafatthet, li otålig öfver hans stammande — det gjorde ingen skilnad för onkel George. Hön skulle blifva ans broders hustru; och i kraft af detta. da, stora faktum blef hon, i den stackars ältskärens tanke, en allherrskande drottöirg, som enligt den husliga konstitutionens lar zar ej kunde göra orätt.