Aftonbladet – 27 december 1860, sida 3

kade oupphörligt endast ack ! ack! Så skulle talet begynnas; men de öfriga orden förbrändes af hennes glans till stoft, liksom Hindostans blommor af dess tropiska sol. Några minuter af himmelsk sällhet förflöto under gemensam tystnad, hvilken hon först afbröt med ett ljuft uppmuntrande: nå! Jag kunde icke säga annat än ack! Ack, om jag begagnat dessa mig förunnade saliga minuter rätt, så vore jag nu den lyckligaste menniska på jorden och förlotvad med henne. Men just som de vältaligaste ord ville rusa fram från mina läppar, hördes dörren till förmaket öppnas och en pigas gälla röst sade: öv Var så god och stig in isängkammaren, herr baron, nådig frun-är alldeles ensam!? Det kunde icke vara någon annan än von Vippen, min afskyvärde medtäflare sjelf. Jag reste mig från mitt knäfall, rysande af berserkavrede och dock rådlös hvad jag skulle företäga ; min svartsjuka ville attjag skulle krossa baronen med. ett enda slag, men fruktan för att förnärma min förmans slägtinge bjöd mig att fly stum. Dessa olika känslor genombrände mig på en enda sekund. AR Fru Rindau fann sig på ögonblicket, pe kade befallande, med en drottnings majestät, på en för mig obekant möbel, sömjag förut icke märkt, ett slags bur, bestående blott af gröna sidendraperi Hon sjelf hastigt, som en vind r Et hejda batfonen: tod hen vink. n jag gr uti den gröna sidenbuann mig i säkert-skydd af ckammaren och förmau Rindau hindrades att ouen, som PeMast fasttog j der, såsom hön sedan sade mig. Jag hörde derföre hvartenda ord, som den förhatlige baronen pratade. Han skrek högt i förljusping öfver att hon mottog honom så lif och ifrigt; det dumhufyudet