Aftonbladet – 24 december 1860, sida 3

120 slag i minuten — och det minsann ingen feber att leka med. Ja, ännu värre, mången hushållsaktig äkta man och fader känner vid anblicken deraf de mest otvetydiga tecken och symptomer af en annalkande kassafeber — den vanliga följden af julens klappande på vår dörr, och af våra ansträngningar att bjuda honom på sett värdigt sätt välkommen. Man beskyller :i allmänhet -oss nordboer för att icke vara särdeles samvetsgranna i fråga om alt bevara förfädrens sedvanor och bruk, hvilket verkligen vore illa, mycket illa, nemligen såframt fråga är om fädrens goda vanor. I ett fall hafva vi dock troget bevarat fädrens hela enfald : och7 barnasinne — det är i vårt sätt att emottaga och fira julen. Det är vid denna tid, som om hela nationens bröst vidgades af ett djupt och välgörande andedrag — den. rike : blir mera gifmild, den stolte mera tillgänglig, den sorgsne skakar af sig sin tunga börda, den betryckte får som oftast någon lindring i sin Inöd, och till och med till de mest på afvägar komna. torde tränga någon ljusglimt af glädje vid minnet. af fordna lyckligare dagar, släckes. den än strax derpå vid den I dystra jemförelsen mellan förr och nu. Och det är derföre att julen är barnens fest, det är derföre att denna högtid liksom med ett trollslag förflyttar osstillbaka till den tid, då vi stodo idealet närmast, då vi skådade in i verlden med barnaögats molnfria och ofördunklade blick. ; Det enda brinnande julljuset i den fattiges hydda, de strålande kronorna i rikedomens salonger, de under ståtlig välfägnad dignande borden hos den: välmående mannen; liksom den för sparfvarne utsatta torftiga halmkärfven utanför torparkojan — alla bära de vittne om samma känsla af glädje och förnöjsamhet, alla intyga de att julaftonen är den enda dag på året då ett hjerta klappar i nationens bröst, då alla små trätofrön och unkenheter? — som man på hvardagsspråket säger — försvinna i svallet..af denallmänna glädjen, lika lätt som svallvågen efter en ångare förintas af de böljor dem stormen kallat fram för att följa dess:herrskarfärd öfver hafvet: Och i dag är det julafton! Vi se det på de strålande blickarna, de rödfärgade kin derna, de brådskande menniskogrupperna, de ifriga och andfådda: köpmännen bakom sina diskar! Ett klingande före har lockat in landtmannen för att fylla stadsboernas behof och derefter sina egna — och. det romantiska Södertörns innebyggare komma in ändå, vore det äfven barvinter, tack vare öfverste Erieson och lokomotivet. Apropos lokomotivet, äfven det tyckes fira jul; ty jag, som haft tillfälle att med noggrann uppmärksamhet följa dess verksamhet — som det alltid heter om utmärktheter med tilldragande egenskaper — ända ifrån början, har aldrig hört det hosta mera belåtet och hvissla mera omusikaliskt än i dag. Jag antager nemligen att det är med lokomotivet som med en af mina vänner — namnet kan vara detsamma — som aldrig sjunger) mera falskt eller hvisslar mera infernaliskt än då han är riktigt glad. Man behöfver endast taga några steg utom sin port för att stöta på ämnen för skizzering — och skizzen är ju nutidens mest be-4 arbetade konstform på diktens område. Vill j: man till: på köpet göra sig besvär med att:; gå upptill Stortorget — centralpunkten I denna dag i Stockholms rörliga lif, — så skall man vara bra förlegad för att icke känna lust att blifva ung med de unga, och hastigt på stående fot tvätta af sölet eller dammet från det glas, I. varigenom man förut betraktat verlden. Nu som alltid är det omkring bleckslagareoch svarfvare-stånden som den uppväxande manliga ungdomen samlas, ådagaläggande sin krigiska natur genom inköp af mer eller mindre skarpskjutande luft, träoch bleckbössor, kaskar, pilbågar, trummor och trumpeter. Och sedan handeln är gjord, draga de unga framtidsmännen sina färde med flygande fanor: och klingande spel! Den der lilla junkern som inte släpper sin aderton-skillingsbössa, fastän. han fryser jemmerligt om fingrarne — kanske se vi i honom blifvande general som för en blifvande fiende kan göra leken hetnog, när vi redan äro kalla! — En liten gök, som sitter i lugnet på sin sköterskas arm, sträcker ut fingrarne efter en rödmålad trumpet — hvem vet, kanske skall en kommgnde tid taga trumpeten i handen och hjelpa Fama tt utbasuna hans namn, sedan alla nulagens storheter äro glömda! G ch den der lilla fattiga gossen, som med så begärliga. blickar betraktar en luftbössa ned kork till kula, och eå afäöndsamtsnegar på de bättre mans barn som stolta lraga bort, enhvar med sin bössa, medan han icke har pengar att köpa någon för, — vem. vet hvart hans nu frusna och matta ot kan-bana sig väg? Se der står vid ena sidan en fysk och ör. en lysande affär med statyetter utaf Garibaldit En tysk som förtjehar på Garibaldis— — 0! Nemesis Divina! eller rätare sagdt — hvatl gör icke tysken för pengar! Här kommer en bonddräng med sin Tästv mö, degå hand i hand; friska och dugtiga, fram genom marknadsgatan. Glädjen lyser . deras blickar — grisen betalade sig väl, och alla: julgranarne thesslikes 3 nustanna de vid ett kram-stånd, och trots drottningsorgen köper fästmannen den rosigaste duk han ser, åt sin flicka. Hon:passar på och köper Också en duk åt gamla mormor, — en duk med Garibaldi på — — den. Garipaldi han är då med öfverallt — och myser så godt när. hon tänker på qvällen, och ästmannens förvåning, då han får se att ;amla mormor var ingen annan än — han sjelf: Utom Garibaldi finns ingen så populär personlighet i hela julmarknaden som Nisse, BT MINE, TN SSEST. TUNN 1 SIREN. EYPRSSAREORSNO. ek SOT td a En It fn ON AN nt, Orter