Aftonbladet – 24 december 1860, sida 2

. Denna svimning efterföljdes af, en allvarsam sjukdom. När jag blef stark nog ait öppna ögonen och med någet medvetande :e mig omkring, befann jag mig i en af säöngarne på Moor-Farm — min far, mrs Knifton och doktorn voro alla i rummet — min katt sof tryggt vid mina fötter, och plånboken, som jag hade räddat, låg på ett bord bredvid sängen, Många nyheter väntade mig, så snart jag förmådde böra dem. Dick Lurifaxen och den andra skurken hade blifvit ertappade och sutto nu i fängelse, väntande på sitt förhör vid nästa ting. Mr och mrs Knifton hade blifvit så bestörta öfver den fara jag lupit — och för hvilken de anklagade sin brist på eftertanka i att lemna plånboken i min vård — att de enträget påyrkat det min far skulle utbyta sitt ensliga hem mot en stuga på deras egor, som vi skulle få bebo hyresfritt. Hela den penningsumma j g räddat, skulle jag få som gåfva, att köpa möbler för, i stället för dem som tjufvarne hade sönderbrutit och förstört. Dessa glada underrättelser bidrogo så kraftigt till mitt tillfrisknande, att jag snart var i stånd att berätta mina vänner På arrendegården alla de omständigheter som jag bär beskrifvit. De voro alla intresserade och förvånade; men ingen lyssnade, efter hvad jag tyckte, med så andlös uppmärksamhet till min berättelse, som arrendatorns äldsta son. Mrs Knifton märkte också detta. och började på sitt glädtiga, lekfulla sätt skämta med mig deröfver, så snart vi voro allena. Jag fästade föga vigt vid hennes skämt då; men när jag blef frisk igen och vi flyttat till vårt nya hem, kom unga arrendatorn, som han kallades 1 trakten, beständigt och helsade på oss, och alltid lagade han så att han träffade mig då jag var ule. Jag hade min:beskärda del af fifänga, såväl som andra unga flickor; och mrs Kniftons skämt började få en viss betydelse för mig Pör att tala i kortbet, så lyckades den unge ereendatosn —jag hår aldrig kunnat förstå huru — att gå vilse med mig en söndag, då