Aftonbladet – 24 december 1860, sida 2

hugg i ett tag till och det är gjordt! Just som de måste hafva tagit fart till detta nya anfall, öppnade jag -bakdörren och flydde ut i den mörka nattev, med splånboken. fuil af vexlar i barmen, silfverskedarne i fieken och katten på armarne. Jag fatin temligen lätt vägen emellan de välbekanta sakerna. på bakgården, och var ute. på den :becksva:a heden, innan jag hörde den andra stöten o.! det brakande, som tillkönnagaf, att-hela dör: ren ramlat in. Inom !å minuter måste de hafva upptäck! min flykt med plånboken; ty jag hörde vil a rop på afstånd, så-Om om de sprungit ut fi att förfölja mig. Jag skyndadealltjemt fram; med den största snabbhet, som stod i mia makt, och oväsendet bortdog snart. Det v.a så mörkt, att tjugo rånare i stället för två skulle ansett, det fåfängt att förfölja mig. Huru länge det dröjde, innan jag uppnåd. e arrendegården — den närmaste tillflyktso:t jag kuhde uppsöka — kan jag icke säga. Jag minnes att jag jemt och nätt hade sans ng att bibehålla vinden på ryggen (emedan jag 1 å eftermiddagen iakttagit att det blåste åt Moor Farmtill), och att beslutsamt hasta framåt gencm mörkret och stormen. I alla andra hänsecden var jag vid detta laget nästan vansinrg af allt hvad jag genomgått under dessa ti mar, Om det händt sig så, att vinden fö drat sig, sedan jag iakttog dess riktning tidigt på eftermiddagen, skulle jag bafva gått vil:e och troligen omkommit af ansträngning och köld på den ödsliga heden. En nådefull fö:syn ville dock, att det ännu stadigt blåste it samma båll som förut, och jag uppnådde slv:tligen arrendegården, med kläderna genomvå a och hjernan brinnande af feber. När jag slcgz larm på dörren hade alla gått till sängs, uten arrendatorns äldsta son, som satt uppe änru så sent vid tidningen och sin pipa. Jag san.lade med möda mina sista krafter för att flän tande framstamma ett par ord om hvad. som händt, och föll derpå raklång för hans fött i en dödliksvimnirg för företa gången im: lif.