Aftonbladet – 24 december 1860, sida 2

vi kommo ur kyrkan, och innan vi kunbat få reda på rätta Vägen igen, hade han bedt mig blifva sin hustru. — Hans slägtingar gjorde allt hvad de kunrce för att skilja oss åt och hindra giftermålet, ty de ansågo en fattig stenhuggares dotter ej vara en passande hustru åt en välmående landibrukare. Men denne var dem första. Han hade beständigt ett svar på alla des:a invändningar. 4 En man, om han är värd -att kallas så, gifter sig efter sitt eget tycke och begrepp, och så att han sjelf blir belåten, sade hen. Min åsigt af saken är den, att när jag gfter mig, anförtror jag min heder och mn lycka — det dyrbaraste jag eger — i on qvinnas vård. Den qvinnaj jag ämnar gifta mig med, hade en ringa ting ;sig anförtrocd, och hon visade sig värdig förtroendet med fara jör sitt lif. Detär bevis nog för mig attbon är värdig att bevara den största skatt,-scm ag, någonsin kan lemna i hennes händer, ang och rikedom äro goda saker, men vi::heten att få en god hustru är någonting långt bättre. pe är myndig, jag vet hvad jag vil, och jag gifter mig med stenhuggarens dotter.v Och han utförde sin föresats. Huruvica jag visade mig värdig hans goda tanke ell r ej, är en fråga, som jag måste lemna åt min make att besvara. Och hvad jag har att tcrätta om mig sjelf och mina handlingar, är nu sagdt. Hvilket deltagande och intresse mitt farliga äfventyr än må lyckas uppväcka, så slutar det — det vet jag mer än väl — m: dd min flykt till srrendegården. Jag har endast vågat tillägga de sednaste korta detaljerna derföre att. mitt äktenskap är moralen i min berättelse. — Det bar bringat mig :Il den välsignelse, som huslig ömhet och ett sorgfritt lif kunna skänka; och för allt detta bar, jag att tacka mitt nattliga äfventyr uti Svarta siugan. ; SLUT.