Aftonbladet – 24 december 1860, sida 1

träde. Mina värsta aningar hade a speglat mig att de båda bofvarne k uppklättrat på taket. Släpp oss in, du djefvulsunge! röt en stämma ned genom skorstenspipan. En ny paus. Röken från vedbrasan i spi seln, så tunn och lätt iden än måtte varit, då kolen ännu glödde högröda, bade uppenbarligen tvingat karlen att taga ansigtet från mynningen: af: skorstenen. Jag. räknade; sekunderna medan han; som jag modar, hemtade andan igen. Inom minåre än en half mivut hördes ett nytt vrålande. Släpp oss in, eler vi bränna ned rucklet öfver hufvudet på dig! Bränna ned? Bränna hvad? Der fanns ingenting som, lättelisen kunde brinna, mer än halmbetäckningen på tak h den hade nog blifvit genomblöt unde strida: regnet, som nu fallit oupphör! i 6 timmar. Bränna ned ructlet öfver mig? Huru skulle det gå till? Medan jag i ett slags häpen yrsel förgäfves sökte utgrunda, hvar någon fara för eld möjligen kunde finnas, kom en af de tunga stenarne, som voro lagda. på halmtäket för att hindra det att uppristas vi8 stark storm, dånande ned genom skorstenen. Den slungade de friskt glödande kolen omkring hela rummet. Ett rikt möbleradi rum med mattor och svällande draperier skulle genast fattat eld. Till och med vårt bara golf och våra grofva möbler gåfvo ifrån sig brandlukt redan vid den skur af ellkol, som den första stenen kringströddes Ett ögonblick stod jag liksom förlamad af, fasa vid detta nya prof på mina förföljares djefvulska uppfinningsförmåga. Men den fruktansvärda fara, hvari jag nu befann mig, återkållade mig genast till mina sinnen. Detstod en rymlig kanna med vatten i min sängkammare och jag skyndade som en pil in efter den. -Men innan jag kundechinna tillbaka ut i köket, hade en ny sten blifvit nedkastad genom skorstenen och golfvet rökte och kolade på flera ställen. Jag hade rådighet nog att låta kolaniet fortfara en eller par minuter till och att slå hela vattenkannans innebåll öfver elden, in? nan den tredje stenen kom neddan ande, De glödande kolen på golfvet gjoråe jag sedan