Aftonbladet – 22 december 1860, sida 2

BEST ENSE. SAR ERIAET Earir från hvar ni vill. Det högtidliga ögonblick närmar sig med stora steg, då ett år ånyo slutar och ett annat i stället börjar. (Det är platt sagdt och borde heta så här: Åter har ett år försvunnit uti evighetens sköte; och till dunkel framtids möte än ett stycke ha vi hunnit, pustande med nedtyngd nacke, uppför lifvets branta backe... o. 8 V. Man kunde också börja så här: Tidens hjul, det oupphörligt rullar öfver lifvets — kullar, 0. 8. v.; hvaremot det i mera humoristisk stil måbända med fördel skulle kunna uttryckas sålunda: Det gamla året — det Gud välsigne! — liksom en käring, en snäsig, vresig, snart lemnar oss och slår dörrn i lås; dock ej så lätt utaf skräck vi digne, och mycket tål man förrn man förgås; för öfrigt redan der låter se sig den hulda nya miss sextiett, hon står på trappan... hon uppför trippar, hon niger på ett förtjusande sätt, när henne förbi den andra kippar, ...bon knackar på dörrn... entrez! entrezt Ahl! — Hvilken visit! En Freja att se, dock ännu fraichare, ännu vänare, och ytterst modern! — Ah, mjukaste tjenare!) Allt detta var en parentes och vi återkomma till saken: vi stå vid ett årsskifte. Jag har kallat detta ögonblick högtidligt, och utan tvifvel med rätta. Icke derför att gränsen mellan ett år och ett annat är så bjert betecknad (annat, än i almanachan), elter så skarpt afstiockande, att vi med den 1 Januari plötsligen befinna oss på en gång i en ny verld, liksom den resande, hvilken första gången träder från ångfartyget på Amerikas jo:d, utan derför, att detta dock är en station, öfverenskommen eller naturlig, lika mycket! en station, der man byter kupe (jernvägen är fortfarande densamma, jernväg som jernväg!) och, medan man tömmer en kopp buljong, låter tanken ila tillbaka öfver det vägstycke, som från förra uppehbållsstället blifvit tillryggalagd. För en tidning är detta ögonblick af speciella orsaker måhända högtidligare än för hvarje annat skapadt väsen. Något, som står i direkt förhållande till det betydelsefulla moment i publicitetens hela tillvarelse, som kal-las prenumeration! Men denna allvarliga och festliga känsla bemäktigar sig vid årsombytet icke blott tidningen såsom moralisk person, utan äfven hvar och en, som i en tidning deltager och verkar, hvar för sig och i sin stad. Den bemäktigar sig den bäste, den bemäktigar sig. mig. Eno bemlig röst ljnder i denna stund för mitt öra — det är måhända redaktörens en chef, men det kan också vara den gunstbenägna publikens, det kan också vara mitt eget samvetes: iz En årgång af Aftonbladet är snart åter slutad; hvad har du under dessa förflutna tolf månader, genom dessa trehundra och diverse numror, åstadkommit? Hvad är ditt pund? Viktualievigten deraf först, sboniteten sedan? Hvad har du under denna tidsrymd verkat för dagens och tidehvarfvets stora intressen? Icke att tala om den norska frågan — der du förmodligen varit lika oefterrättlig som de andras — icke heller att tala om den danska frågan — hvilken ingen menniska bryr sig om — men hvad har du gjort för dessa andra stora brinnande spörjsmål, för: jernvägarna, för Carolinska institutet, för folk beväpningen? Hvad har du gjort för Garisaldi, hvad har du gjort i Djurgårdsmålet, i ilprisfrågan, i Tyskbagarbergssaken, i teologies doktorspromotionen? (Hvad jag bar gjort i eologiedoktorspromotionen?) Hafva vi här se funnit dig i främsta ledet, så som det vöfves en gammal liberal; har du med redobogenhet och frimodighet och öppenbet och förskröckthet lagt ditt ord i diskussionen och sjort skäl för dig i denna tidnings spalter? ller har du låtit andra draga lasset och sjelf endast gått bredvid, hvisslande en nonchalant stump då och då eller pratande persilja, der andra måst hålla tröttande grundliga tal från morgon till qväll? — Se tillbaka på de hänlupna tolf månaderna, tänk efter, besinna — och svara, karll