Aftonbladet – 20 december 1860, sida 2

lomkyrka; af interförer : Gustavianska koret, Jpsala domkyrkas inre, Carolinska grafkoret ch öfverståtbållarehuset; af ollmänna platser: jarl XII:s torg, Berzelii park, Norrbro och lya kyrkogården. Hvad texten angår, så är den äfven i sitt lag ett mästerstycke af den gamle i flera iktningar så utmärkte mästaren Georg Scheutz. Jen verklige kännaren kan lätt se, att älven jan gjott sig mycket omak för att så väl ur le, hästa och . tillförlitligaste or sammanemta som ock genom eget skärskådande konrollera och supplera. allt af betydenhet, som örer hufvudstaden och som kan tjena till en tre. och inre karakteristik af densamma. Men af denna möda skönjes intet spår i förattarens stil, sow är utomordentligt lätt, ansenäm och underhållande. Han förfaller i in framställning icke till någondera ytterligeten, hvarken till ett torrt inregistrerande af warjehanda märkvärdigheter och inrättningar, såsom t. ex. i Ferlins i sitt slag utmärkta arvete Stockholms stad,icke heller å andra sidan ill de bekanta kusinbrefvens, .anekdotiska plock. Såsom en verklig ledare (guide) i ordets bästa mening tager han den med förhållandena obekante vid handen och förer honom omkring till det enä efter det andra, enkelt, lättfattligt, med tillföcklig btförlighet, inen utan all tröttande pratsjuka, omtalande, hvad som det ena eller andra hänseendet är märkligt. Om icke utrymmet 1 dessa dagar vore så inskränkt, skulle det vara oss ett särdeles nöje att såsom prof på författarens ypperliga manr meddela skildringen af Mosebacke, der han först tecknar utsigten och platsens nuvarande utseende, derefter lemnar en liflig teckning af detta ställe, sådant det var ännu för några årtionden sedan och deraf sedermera helt osökt och en passant får anledning att blicka tillbaka ett par århundraden, ja slutligen halfannat årtusende, utan att förfalla vill någon torr, historisk föreläsning. Här och der äro beskrifningarne kryddade med någon liten karakteristisk anekdot, till en del ur kretsen af författarens egna minnen. Utom för landsortsbon och främlingen, till hvars tjenst vi önska att boken snart måtte bli öfversatt på franska, kan denna beskrifning vara af det största intresse äfven för Stockholmsbor, som beklagligtvis alltför ofta ha bra liten närmare kännedom om och verklig reda på det som finnes under deras egna ögon. Vi önska, att en riklig afsättning måtte kunna bålla hr Hellsten i någon mån skadeslös för det efter våra förhållanden oerhördt dyra för laget. Borta och hemma. Skizzer och noveller at Evard Flygare. Ffjter författarens dd, utgifna och afslutade at hans moder Emilic Fiygare-Carlen. (Stockholm, Ad. Bonnier.) Det är en kinkig och gran: laga sak att ut gifva otryckta saker af ena afliden författare då man alltid måste bysa en viss fruktan, att den aflidne hade sina skäl, hvarföre han ej sjelf ville utgifva dessa saker, som efterlefvande låta trycka, för att supplera hans författarebild, men ofta endast för att i verkligheten rubba och göra mera oklar eh litterär personlighet, som förut stod långt friare från att ha producerat värdelösa saker. Deremot plägar det vara en förtjenstfull sak att samla och ordna redan tryckta arbeten af en bortgången författare, för att gifva en helgjuten bild af bans verksamhet. I afseende på den bok som vi bär anmäla, eger emellettid det egendomliga förhållande ruin, att vi måste vata mycket tacksamma för det hittills otryckta som här lethnas åt allmänheten, då deremot ett och annat, som förr varit tryckt, saklöst kunde öfverlemnas åt glömskan. 3 Detta förhållande har sina naturliga orsaker. Edvard Flygare dog mycket ung, och hvad han före sin död hade utgifvit är egentligen blott att betrakta såsom förstudier för en författareverksambet, hvilka han säkert sjelf i en mognare period skulle uteslutit från sina samlade arbeten, liksom han t.ex. redan hade förkastat en ännu tidigare periods bizarra produkt, Bolmörtens bokn. Deremot är det bans, mestadels från hans resa hemtade bilder af det franska och italienska lifvet, hvilka ega stor förtjenst och för hvilkas utgitvande man bör vara tacksam. Ty under detta sista år, som den unge förfataren tillbragte på resor, mognade hans ande i utomordentligt hög grad, och ban nn på den stora verldsmarknaden rikt tillle till det studium, som egentligen var hans bifvudstyrka: studiet af folktyperna. Hans Poliveau med älskarinna och isynnerbet bars florentinska novell, Blomsterflickann, visa hvilken rik resonansbotten han egde, då något riktigt slog an på honom, och Blomsterfickan har dessutom en djup poetisk motivering, som det lyckats honom att framställa på ett klart och afrundadt sätt. Vi skulle vilja rekommendera denna noveil, hvilken liksom de öfriga resebilderna utmärker sig för en lätt och lekande form, såsom ett bevis derpå, buru samlifvet med konst och poesi, såsom det kan lefvas i konstens eviga hem af den som har ett för det sköna öppet hjerta, kan kasta ett skimmer af sydländskt lif äfven in uti eu nordbos både ideuppfattning och stil. Den sista berättelsen i boken Historien om de svarta hönsen, har intresse såsom ett gemensamt utfördt arbete af den unge litteratö ren och hans berömda moder, och ehuru si tuationerna der understundom äro mera pi kant tillagade än nktigt naturligt upprullade, är det en både intressant och gripande karaktersbild, som vi finna utkastad i den hårda och frånstötande Joachima. Kiellman-Göransson har försett boken med en kort skildring af författarens, till verklig förlust för den svenska litteraturen, i förtid afbrutna lefnadslopp. Ädlingens dotter. Teckning ur verkligheten af Marie Sophie Schwurz. Vi hinna blott anmäla att den produktiva författarinnan utgifvit ännu en roman med ofvanstående namn. Den innehåller 367 stora och tätt tryckta sidor samt kostar 3 rdr 50 öre. På slutet lofvar författarinsan att gifva allmanheten ett slags fortsättning af detta arbete i ett annat, som skall heta ?Börd och Bildning?. Vi hade .mnat att i dag äfven kunna presentera för våra läsare en hel hop nyheter från den litografiska pressen, ätvensom en hel samling af nu utkomna skrifter for barn och ungdom, men bristande utrymme nödgar oss att uppskjuta dessa anmälanden till i morgor. Ett nytt byggnadsarbete å Helgeandsholmen. Man har med ganska stor öfverraskning bemärkt att ett byggnadsföretag försiggår å Helgeandsholmen. Den flygel af kongl. stallet, som sträcker sig från vester till öster öfver stallgården, båller på att genom södra murens utflyttande utvidgas på bredden. Det lärer vara meningen att af denna flygel, som förut äfven varit begagnad till stall, göra ett ridbus i stället för det ridhus af trä, som länge