Aftonbladet – 20 december 1860, sida 1

tor summa penningar är för dem, hvilkas ela lit tillbringas med att sammanskrapa nåra styfrar, genom ett tungt, mödosamt arete. Det är en sak att skrifva vackra fraer i en bok om omutlig redligbet och ex innan att sätta dessa känslor i praktisk utöfing, när en dags arbete är allt hvad en man var att sätta upp som ett värn mellan hunversnöden och hans torftiga men kära hem. Den enda utväg, som återst.d mig, var att aga plånboken med mig till Moor Farm och vedja att få tillbringa natten der. Men jag sunde icke öfvertyga mig sjelf att det var ågon verklig nödvändighet att taga ett sålant steg; och om sanningen måste fram, upp reste sig min stolihet mot tanken på att uppröda såsom en rädd stackare för tjenstfolket på farmen. Rädsla och svaghet anses nästam som ett nytt behag hos fina unga damer, mer bland fattiga qvinnor af folket är det något som väcker ådtöje. Äfven en qvinna med mindre hederskänsla i sig, än jag hade och alltid skall hafva, skulle i min belägenhet hafva betänkt sig två gånger innan hon hunnit besluta sig till att trotsa plogkarlarnes :kämt och ladugårdspigornas, stickord. Hvad mig beträffar hade det knappt fallit mig im att gå till farmen förr än jag nästan föraktade mig sjelf för dennå ö onblickliga tanke. Nej, nej, tänkte jac, jag är ej den flieka, som går halfannan m)J under dimma, regn och mörker, för att berätta ett helt tjog menniskor att jag är rädd. Komma hvad som komma vill: här stannar jag tills min far kommer tillbaka. Sedan jag ändtligen kommit till detta tappra beslut, var mitt första bestyr att stänga och tillregla dörrarne både på frurn-och baksidar at huset, samt förvissa mig om att alla luckorna voro i godt stånd. Då denna pligt var uppfylld, uppgjorde jag en klart sprakande brasa, påtände mitt ljus, och satte mig ned att dricka 16, med största möjliga belåtenhet och trefna: . Nu med rummet klar: upplyst och den känsla af säkerhet, som de väl tlstängda dörrarne och fönsterluckorna ingålvo mig, kunde jag knappast tro, det jag någonsin känt ens den ringaste farbåga under dagens lopp. Jag sjöng under det jag diskade af tekopparne, och sjelfva katten tycktes smittas af mitt goda lynne. Jag har aldrig sett den täcka lilla varelsen sålekfull som den aftonen.