Aftonbladet – 20 december 1860, sida 1

åter en blick, när jag förnekade mig bafva någon cider åt dem; och Jerry, (som jag måste kalla honom, då jag ej vet annat namn på den skälmen) aftog sin mössa ännu en gång och yttrade med en min af misslyckad sprättaktigbet, att de skulle hafva det nöjet): att helsa på följande dagen, då min far vore hemma. Jag sade dem god afion så onådigt som möjligt, och till min stora lättnad lemnade de straxt derefter stugan. Så snart de voro väl borta gick jag uti dörren och följde dem vid ögonen. De trafvade af bort åt arrendegården, och som det började mörkna, förlorade jag dem snart ar sigte. En halftimma derefter tittale jag åter ut. Blåsten hade lagt sig med solnedgången, men dimraan uppsteg och ett stridt r-gn började falla. Aldrig bar den ödshga heden tyckts mig så hem-k som dena afton. Aldrig har någon småsak vållat mig så mycket bekymmer efteråt, som Mrs Kniltons infall att lemna sin mans plånbok i mitt förvar. Jag kan icke söga att jag ustod någon egentlig och bestämd fruktan, ty jag kände mig nästan säker att hvarken Jerry eller Dick Lurifax bade fått t.llfä!le att blifva uppmärksamma på ett så litet föremål, som plånboken, under den korta stund de voro i köket; men jag plågades af ett slags dunkel misst en oro för patten och mörkret — en obe et att vara allena, som jag aldrig kan påminna mig att balva erfarit förr. Denna känsla tilltog så, etter det jag stängt dörren och återv att när ja stenbryt röster, då de gingo förbi vår koja för att återvända till sina hem i byn nedanför Moor Farm, jag gick ut i gången med en ögonblickhig ingifvelse att berätta dem min belägenhet och bedja dem om råd och beskydd. Denna tanke bade likväl knappt uppstätt i mitt hufvud, förrän jag förjagade den. Ingen af dessa arbetare hörde Will våra förtroligare vänner. Jag kände dem endast tilickligt ör att helsa på dem och trodde m vara hederligt folk under vanliga omstindigheter, Men mitt eget sunda förnuft sade mig, att den ringa kännedom jag cgde om deras karakterer, på intet sätt var ullväcklig att rättfärdiga mig i att gifva dem mitt förtroende, hvad plånboken beträffar, denna henilighet, som ej var min egen. Jag hade sett nog af fattigdomen och dess barn för att veta, hvilken fruktansvärd frestelse en hörde i