Aftonbladet – 20 december 1860, sida 1

ensam hemma. Utsigten att sofva tillsammans med en flicka, som jag ej kände, beha-1s sade mig på intet sätt och jag såg intet skäl itt hysa någon farhåga för att vara ensam i huset en enda natt, så att jag afböjde förslaget. Inga tjufvar hade någonsin kommit oss nära; vår fattigdom var ett tillräckligt beskydd emot sådana, och nigon annan fara kunde ej ens den lättskrämdaste menniska upptänka. Jag tillredde derföre min fars middagsmåltid, skrattande åt blotta tanken på att jag skulle taga min tillflykt till en mjölkflicka på Moar farm för att finna beskydd. Min far begaf sig på väg, straxt sedan han ätt, sä ! gande, att han skulle försöka att vara tillbaka vid middagstiden dagen derpå, och lem nade mig och min katt, Polly, att se efter huset. Jag hade just dukat af bordet, lagt nya kol på eiden och satt mig ned till mitt arbete, med katten halfslymrande vid mina fötter, då jag hörde ljudet af hästfötter, och skyndande ut i dörren såg mr och mrs Knifton med ain betjent efter ig komma ridande fram till vår stuga. Det utgjorde en sida af den unga damens godhet omat mig att aldrig församma något tills fälle att göra mig ett vänligt besök. och hennes unge make yar henne vanbglvis gerna följaktig för sin hustrus skull, Jag mottag dem derföre med min grannaste nigning och stor glädje, men uten någon synnerlig förvåning. De stego af och trädde i stugan skrattan e och pratande i det yppersta lynne. Jag fick snart höra att de ämnade rida till samna stad, dit) min far begifvit sig, och att de skulle dröja der ett par di hos några vänner och sedan återv som de kommit, til häst. Jag börde detta och upptäckte också att de måtte haft någon skäm:sam tvist om penningaftärer, under det de vidit fram öfver heden. Mrs Knifton hade beskyllat sin man för ett inrotadt slögeri och att aldrig a i stånd att fara bort med penningar på fickan att gifva ut dem allesammans, om han möj ligen kunde, innan ban kom igen. Mr Knifton hade skrattande förklaringen, att al:a hans fickponmiugar gingo åt till pa nter åt hans unga fru och att, om han slösade bort dem öfverdådigt, var det endast och allenast under hennes inflytande och öfverinseende. Vi rida nu till Cliventon,, sade han till Mrs Knifton, i det hon värmde sig vid vår lringa härd, med lika mycket välbehag, som