Aftonbladet – 18 december 1860, sida 2

mård eller lodjur gått fram i den nyss fallna snön, och kommen ett godt stycke får han höra huaden oupphörligen gifva ut ett ilsket skall och, såsom han tyckte, med mot vanligheten förändrad röst. Han (örmodade dock att det kunde vara några i närheten sig uppehållande bjelkafverkare och beslutar,sig för att uppsöka dem, men han hade; ej hunnit långt stycke förr än han märker ett bistert öga blicka emot sig från en myrstack. Inseende det farliga i både att vända om och aflossa sitt skott, då han endast var utrustad med en vanlig fågelbvössa, som dessutom ej var laddad för den jagt nu förestod, aflossade han slutligen skottet mot det brinnande ögat i förlitande på sina geda ben, hvilka han ock genast begagnade sig af, allt hvad han förmådde och uian att ens se sig om. Antingen nu lopprt var för anstränganda eller han derunder blifvit mera sansad och lugn, alltnog han stadnar och får återigen höra hundens skall på samma ställe. Nu Jad Jar hän ånyo och starkare samt begifver sig tillbaka och får snart syn på det från myrstacken blänkande ögat, hvarpå han aflossade sitt skott och tar återigen till fötterna, men med ännu raskare fart, då han får se ej allenast ett öga utan en på tvenne fötter sig resande björn. Dock än en gång repeteras samma manöver och slutligen begifver han sig hem. Dagen derpå rustar han sig bättre samt förser sig med sällskap och-komne i trakten af batalj fältet, varsnade de, dock innan de anlände till myrstacken, blodiga spir efter en björn och strax derpå honom sjelf, som ännu lefvande krupit in uti ett buskage. Med ett enda skott fälldes han nu, men Anders, som ej kunde glömma det bistra ögat i myrstacken, går dit, och hvem målar hans bestört ning och glädje, då han här finner en ovanligt stor björnhona död. Det visade sig äfven nu att första skottet gått rakt in uti ögat samt dödat djuret ögonblickligen och att han aflossat det andra skottet på angen, hvilken krupit upp på modrens rygg.