Aftonbladet – 17 december 1860, sida 3

Blott för att vinna de insigter och isynnerhet den . praktiska skicklighet och krigarevana, som endast ,genom aktivt deltagande i ett fälttågs förrättningar Joch mödor, förnämligast på valplatsen, kunna förvärfvas, och derigenom vid möjligen ioträffande händelser kunna vara mitt kära fosterland mera nyttig, har jag deltagit i ett långvarigt krig, och derunder, bland annat, gjort den erfarenhet, att icke allenast målskjutning, utan äfven färdighet i båjonettfäktning, fälttjeust i allmänhet samt manövrer i sluten och spridd ordning m. m. d., äro bögst nödvändiga vilkor för att en trupp, såväl som den enskilde soldaten, skall kunna med lugn, sjelfförtroende. ögonblicklig rådighet och beslutsamhet möta hvarje fara. Det är derföre ytterst angeläget, att den blifvande folkbeväpningen och vapenöfningen, om den säkert skall kunna uppfylla sitt ändamål: fäderneslandets sjelfständighet och försvar, väl organiseras i korporalskaper, kompanier, bataljfRer och kårer o. s. v., hvilka inom sig sjelfva böra få utse sitt befäl af de bildade klasserna och dem, som genomgått de högre skolorna; äfvensom att exercis och gymnastik m. m. ingå i den allmänna undervisningen och uppfostran samt begynna i skolan, der läraren, mot någon förhöjd lön, eller med biträde, bör kunna öfva gossarna i dessa ämnen, hvilka för öfrigt bäst kunna styrka deras helsa och snarast utveckla deras kroppsoch själskrafter samt mera öka än minska lusten för läsning etc. etc. I landsorten t. ex. kunna, för att bespara folkets dyrbara tid, militäröfoingarne verkställas i korporalskaper och kompanivis en och annan söndagseftermiddag vid kyrkan eller i byarna, hvilket blefve en kär och helso am sysselsättning, som, utom den stora nyttan för landet, möjligen kunde äfv2a bi draga dertill, att förekomma och förhindra hvarjehanda utsväfningar och andra laster; och om våren eller hösten, vid lägligaste tid, böra kompanierna sammandragas till några få dagars bataljonsexercis på dertill utsedd plats, helst, om möjligt, å medelpunkten af socknen, häradet eller distriktet. Har man ett och annat år tillfälle att inrätta ett större läger, är det väl. Stockholms och Göteborgs kommuner, såsom de största, borde föregå med det bästa exemplet härutinnan, ch de medborgare, som blifvit utsedde att upprätta förslag till stadgar och sammansättning al de inom hufvudstaden och Göteborg tillimnade skyttegillen, derjemte i samråd utarbeta ett så bra detaljeradt förslag till stadgar och organisation af en allmän folkbeväpning och vapenöfning, att man kunde inbjuda hela riset att diskutera och i hvar sin kommun antaga detsamma, för att genom handlingens, öfvertygelsens och allmänna opinionens oemotståndliga makt förmå regering och ständer att nästa riksdag besluta om en sådan nationalbeväpning. En tillräckligt stor stående arm är — som hvar man vet — alltför kostsam, och tidsenliga granitfästningar äro ju äfven oerbördt dyra att anlägga, underhålla och armera, samt motsvara ändock icke fullkomligt eller ensamme det med dem åsyftade ändamålet, om de icke kombineras med nationalbeväpningen. Men en ringmur, när så behöfves, af sju å åttahundratusen man af fäderneslandets väl beväpnade och vapenöfvade söner kring hela detta land, och, om man så vill, ett och annat starkt batteri på de vigtigaste punkterna, bestyckadt med nutidens svåraste kanoner, samt en god skärgårdsflotta, försedd med dylika kanoner, se der den enda naturliga, lefrande och billigaste befästning, som är oöfvorvinnelig — ointaglig!! Hade det arma fiaska folket på detta sätt varit förberedt och framför allt icke blifvit på allt vis bedraget och förhindradt att i rättan tid sjelft förSvara sig, och hade armån icke, såsom det skedde, på. befallning oupphörligt måst retirera strax efter bvarie vunnen seger, så skulle sanrerligen förrälare icke kunnat sålt Finland. Och när vi sven skar ändtligen hunmt på berörda sätt inrätta vårt nationalförsvar, då skall icke heller någon hädanefter, om ock med bästa vilja i verlden, kunna förråda vch försälja återstoden af vårt fordom så mäkiga, fruktade och ärade land. Önskligt vore således, att man i första begynnelen sökte att tillämpa det sätt, hvarefter Schweiz nfört sin folkbeväpning; allt menskligt är ju ofullsomligt, men jag tror likväl att Sverge ej kan inätta den bättre. Schweiz är väl en liten stat, men, i hänseende till sin nationalbevapning, en verkig stormakt, som kan trotsa dess öfvermäktige sranne, Frankrike. Och svenska folket skall ock aonerligen med en sådan beväpning och öfning icke lenast kunna trotsa, utan ingifva respekt hos sin rfliende och städse roflystne granne i öster. Dessa tankar hafva icke uppstått hos mig till öljd af frågans väckande nu, utan redan vid 853—54 årens riksmöte har jag till vederbörande fverlemnat en längre skrift i detta maktpåliggande mne. Stockholm i November 1860. Johan Petter Strömer, f. d. Löjtnant.