Aftonbladet – 17 december 1860, sida 2

HEN YGIMES DIVETSIE Ståbl, oeh till ditoi landtbruksafdelningen — som utöfvar tillsyn å akademiens experimenfält, valdes den nyligen antagne förvaltaren detsamma hr Juhlin-Danfeldt. LITTERATUR. Minnen från ett treårigt vistande i engelsk örlogstjenst. Anteckningar af Axel Lind af Hageby. Två delar. Stockholm hos Adolf Bonnier. Namnet på författaren till dessa Minneno är ej ett obekant. Det nämndes för ett par år sedan af tidningarne i samband med händelserna i den då pågående stora kampanjen i Indien, i hvilken författaren, en i engelsk tjenst anstäld svensk sjöofficer, med utmärkelse deltog. Det är sina minnen från detta fälttåg och i allmänhet från den tid författaren tillbragte i den britiska örlogstjensten som han härmed lemnat sina landsmän. Det var under ej vanligt lyckliga omstindigheter som författaren genomgick sin praktiska studiikurs i utländsk sjötjenst. Han erhöll först och främst plats på ett af engelska flottans yppersta fartyg, ångfregatten Shannon, då nyss färdigbygd, samt räknade dessutom den lyckan att der komma under befäl af den utmärkte sir William Peel, hvilken rf. skildrar som typen af en engelsk sjöofficer. När fregatten kom till sin första destinationsort, Hongkong, fick den af lord Elgin, då som nu Englands fullmäktig i Kina. ordres att afgå till Indien, der det stora upproret nyss utbrutit. Vid ankomsten till Calcutta bildades af Shannons besättning den narankunniga sjöbrigaden, som med ett antal af skeppets grofva kanoner, bland dem sex 68-pundingar, drog uppför Ganges til) skådeplatsen för upproret, der den, isynnerhet vid befriandet af den lilla engelska -besättningen i Lucknow samt stadens slutliga intagande, skar sig vackra lagrar. I denna expedition, som var förenad med ej ringa ansträngningar och faror, deltog den svenske löjtnanten som chef för ett batteri. Det är i skildringen af hvad han sett och upplefvat under loppet af denna kampanj, äfvensom i teckningen af lifvet ombord på den engelska örlogsmannen, som författaren synes oss lyckligast. Den framställning han inågra kapitel ger af Kinas och Indiens folk och natur är af ganska mycket intresse, om den också ej innehåller något synnerligt nytt, men den är tydligen en frukt af bokstudium. Här deremot rör förf. sig helt och hållet på egen botten och hvad han berättar är hemtadt ur hans egen erfarenhet. Stilen är här också i allmänhet enkel och rask, och reflexionerna röja en öppen och fördomsfri blick. Anmärkas kunde dock, att förf. någon gång smyckat dessa sednare med retoriska blomster, som sticka bjert af mot den eljest enkla och naturliga stilen. Det af engelsmännen hittills följda systemet för Indiens styrelse finner i vår förf. ingen beundrare. Han uppträder tvärtom ganska kraftigt deremot och visar, huru ur föraktet för den trampade nationaliteten upproret naturnödvändigt uppväxte. Den hinduiska karakteren, feg, lömsk och lögnaktig som den oftast skildras, låter ban äfven rättvisa vederfaras och söker visa, att den, rätt behandlad, kan bära andra frukter än hatet och den djuriska grymheten. Så erinrar han om, huru det under upproret ej sällan hände, att de infödda tjenarne, med fara för eget lif, ddade sina herrars familjer, samt talar med ärma om den ömhet hvarmed hans egen tjenare skötte honom under en sjukdom. Framställningen af krigsbändelserna är klar och lifiig, och man märker att man har framför sig ett ögonvittne. Här och derinskjuter rf. i sin tafla små genrebilder, som oftast äro ganska karakteristiska och ha en liflig kolorit. Så skildrar han en scen vid öfvergången af Ganges vid Cawnpore: Ej långt från staden ligger Ganges. Vi öfver gingo floden på en pontonbrygga och befunno oss snart i konungariket Oude. Hvilken tafla företedde ej sjelfva flodöfvergången, som var förenad med många svårigheter, ty bryggan var smal och våra behornade dragare omedgörligare än någonsin tillförene! Högst pikant var att se i marschkolonnen representanter af flerfaldiga indiska folkstammar här församlade och hopträngda vid pontonbryggan fredligt umgås med hvarandra, med sin egendomliga prägel skarpt utbildad. De flesta voro hinduer från Bengalen eller de nordvestra provinserna. Högst få tillhörde Central-Indien, och muselmän träffades endast bland tjensteslassen i Oude. Den groflemmade Atghanen med sin stora turban och ljusare ansigtsfärg, drifvande sin med frukter lastade kamel; Sikhen, hvars polisonger äro uppvridna och sammanknutna öfver hjessan och som har kindbenen vanligen omlindade med en näsduk för att bevara sitt skägg från damm; den välgödde och maklige Babaon, buren sittande i en bambustol, liknöjd för allt som tilldrager sig omkring honom, någon gång seende sig om efter den på en mulåsna ridande hustrun, omgifven af barn och bagage; en smärt Madrassee, klädd i dräst af finaste musslin eller annat tyg, helst mångfärgadt, utstyrd med en väldig turban, gycklande sittande på sin herres elefant; seniga och magra kulies eller bärare, sysselsatta att på sina bamburör transportera alla möjliga effekter; herdar med sina mjölkgetter och får; hjordar af kameler, sammanlänkade med ett rep, fästadt från den föregåendes svans till den efterföljandes nos, alla lastade med otroliga bördor o. s. V. Att arbetets fördelning ej alltid är ettbevis på en sund nationalekonomisk utveckling får man sig klart af den beskrifning förf. ger på sitt hushåll under fälttåget: Uti Allahabad köpte jag migfmin första häst. Den kom att göra mig betydlig nytta och ej mindre nöje, så väl under tjenstgöring, som på mina spatserturer. Min tjenstepersonal, som hittills hade inskränkt sig till en person, den omtalie sjukvaktaren, måste nu ansenligt ökas, ty så föreskref allmänna bruket, och det var svårt att vara någon af dem förutan. Så fick jag en tjenare, hvars åliggande var att framsätta maten, hålla reda på kuif, gaffel, sked och bägare och som benämndes Kitmiga; en annan som morgon och afton skulle lyckliggora mig med vattenöfversköljning och som kallades Bhistå; en tredje att skaffa födoämnen och tillaga mat, som hette Khansaman; en fjerde, Mihtar, för att sopa mitt rum; en femte, Sais, att sköta min häst; en sjette för anskaffande af foder, kallad Ghasiyåra. Då jag sedermera hade flera hästar, måste jag äfven hafva flera af dessa två sednare slag af tjenare, samt två Punkhavolas, som skulle tura om att bortjaga insekter från min dyrbara person och framkalla svalkande fläktar. Dessa tjenare kunde i min nuvarande ställning ej undvaras; hvardera aflönades med från 3 till 15 rupier (6 till 30 rdr rmt) i månaden. Som redan nämndt är hade hvar och en sin särskilta förrättning, och det var nära nog omöjligt att, då så erfordrades, få den ena att hjelpa den andra. Man förklarar denna ogenhet härleda sig från fruktan att förlora sin kast genom att förrätta en annans göromål., Dessa utdrag skulle vi kunna öka med ännu många andra pikanta drag från det indiska folklifvet och den alldeles egendomliga verld, hvilken binduen rör sig. Utrymmet tillåter let dock ej. Vi nöja oss med att bland andra hänvisa läsaren till de intressanta skizserna från Benares och Lucknow, af hvars stormning författaren ger en verkligt grafisk skildring. Fit parti af framstående intresse i författarens berättelse är teckningen af Shannons befälhafvare sir William Peel. Hans personligbet har gjort djupt intryck på författaren, och detta intresse öfvergår på läsaren. Det