Aftonbladet – 17 december 1860, sida 1

I Här afbröts betjenten af någon som med I häftighet ryckte upp dörren till salongen; löjtnant Stden inträdde med brådskande steg i Lothards kabinett, utropande med upprörd röst: Canitz, hvilken gräslig händelse, och det på sjelfva förlofningsdagen! Lothard sprang upp: Om hvilken händelse talar du? Om olyckan som drabbat din älskvärda fästmö.n Skuldfrid ! Ja, hästarne skenade med henne och......n Lothard sprang till dörren för att störta ut; men Ståen fattade honom om armen, sägande: Hvarthän, min stackars vän ? Till henne...... D Canitz, tag allt ditt mod till hjelp, och hör mig: så väl hon som åkdon och hästar hafva störtat i strömmen. Det är icke sanrt, det kan icke vara sår, utropade han med förtviflan. Han fattade hatten och rusade utför trappan. Några ögonblick derefter ringde det häftigt på Skuldfrids tamburklocka. Anaise öppnade. Detvar Lothard som med bleka och skälfvande läppar fråade: : Är madame hemma? Nej, madame har ej varit hemma i natt, blef svaret. Icke! Hvar är hon då? Jag vet icke, vi hafva väntat henne hela natten; kanske hon är hos professorn. Lothard skyndade bort. En stund derefter rusade Lothard in i salen hos Aberney, der ban så när sprungit omkull professorn, som ämnade sig ut. Skuldfrid I stammade Lothard med förtviflan i ton och blick. Första ögonkastei på Aberneys ansigte var honom ett tillräkligt svar på frågan. Äfven Tage var försvunnen. Vi lemna nu de af sorg och förtviflan hemsökta och vilja i det stället se hvad som föreföll hos Nathalie efter hennes hemkorst från förlofningen. I Då Nathalie trädde in i sin boudoir, tog hon ett steg tillbaka och uppgaf ett svagt uti rop af förskräckelse. I sommarnattens half: dunkel urskiljde hon en karlfigur, som satt i tillbakalutad i soffan. Ljus! ropade grefvinnan. Kammarjungfrun skyndade in med sådant.