Parlserpressens privatlif. ) fEHvad härofvan är sagdt om boktryckerier i allmänhet, gäller ännu mera om de lokaler, der de mest kända pariserjournalerna utgifvas och tryckas. i Moniteur är det enda blad, hvars redaktion och sättare befinna sig i eleganta och ryraliga rum. Närmast efter den kommer Le Constitutionnel, -.som logerar i en god och rymlig lokal nära Palais Royal; men Le Presse, t. ex. utgår ännu från den svarta och smutsiga bakgård vid Rue Montmartre, der den, om jag icke misstager mig, har befunnit sig allt ifrån sin födelse för några och tjugo år sedan. Vid samma bakgård hade Emile de Girardin också sin byrå, innan ban sålde sina aktier i bladåt. Han som i Champs Elysåes char ett furstligt palats, der han lefver som sybarit och millionär ) måste i många år klättra uppför dessa trånga ech smutsiga trappor, der man särdeles vid fuktig väderlek riskerade att halka omkull och bryta af sig både armar och ben. Jag har en gång gjort ett försök att helsa på ho rom; som han icke: var hemma begagnade jag tillfället för att kasta en blick in i sättareoch tryckerilokalen, och frapperades af den ytterliga grad af osnygghet och brist: på dager och på utrymme, som rådde öfverallt. Snedt emot La Pressex finner man vid Rue du croissant, en gammal byggnad. som för några hundra år sedan var ett elegant. privat hus, och der nu tre journaler, hvilka icke sällan ligga i öppen fejd, äro installerade sida vid sida. Redaktörerna äro således utsatta: för att stöta näsorna ihop, om icke i trappan, så på trottoiren, ett ögonblick efter. att hafva skrifvit till hvarandra de största obehagligheter. Det ärLe Siccle, till venster, Patrie i det nästgränsande huset till venster, som begge hafva allt för li tet plats och ljus, i förhållande till den massa menniskor de sysselsätta; men aktionärerna vilja naturligtvis icke utan i yttersta nödfall gå in på de med omflyttning och ny lokal förbundna utgifter, hvarföre allt får blifva vid det gamla, så länge ingen stor ekonomisk eller politisk katastrof inträffar. Midt emellan de begge journalerna, likvisst närmast Sieclen, ser man, i en sidobyggnad åt gården, en smal och oansenlig dörr, hvilken snarare tyckes leda till en garderob än till en verldsberömd journal. Det är ingången till Le Charivariv. Icke blott dörren, utan äfven förrummet, äro så trånga att två peraoner med möda der kunna komma förbi hvarandra. Redaktionsrummet är icke stort större, och de tre eller fyra fasta redaktörer, som bladets egare engagerat att för hvarje dag göra samma lustiga grimas, kunna knappast utan att knuffa hvarandra med armbågarna, bomma till byrån, för att skrifva hvar ) Af P. L. M.efter Dansk Illustreret Tidende. ) Detta gäller också om andra rika egare eller redaktörer af journaler, att de ander arbetstiden ; nöja sig med den simplaste och obeqvämaj ste lokal, medan de på lediga stunder taga sig; upprättelse i en med furstlig prakt och lyx utstyrd privatboning, lik Eugene Sues rorsauhjelte som om dagen var prins och ominattes un psäljare.