Aftonbladet – 13 december 1860, sida 1

nits oss emellan. Löjtnant Aberneys röttighet såsom förfördelad var att af mig erhålla upprättelse, jag har vägrat gifva den och jag lemnar min tjenst ...... Derföre att ni ej vill duellera med er — bror, inföll professorn. Min fosterson, Tage Aberney, är baron Canitz yngre broder; se der en familjehemlighet, mina herrar, den endast baronen och jag kände. Hans broder,, mumlade man. Jag hans brorl utropade Tage och störtade fram. Nej, — det kan ej vara så.n Om det ej kunde vara så, då bade icke Vietor Aberney inför alla här församlade sagt att så var; oeh nu, mina herrar, ha ni lösningen på gåtan. Fordrar hedern ännu att Lothard Canitz ränner värjan eller jagar en pistolkula genom er kamrats hulvud, eller i lyckligaste fall tillåter honom göra det med sig, så bar jag icke något vidare att tillägga. Lothard stod lutal emot väggen. Han var blek. Några ögonblick derefter hade kamraterna och främlingarne omringat honom för att trycka bans händer till tecken af aktning. Sedan några förbindliga ord blifvit sagda åt i rofessorn beredde man sig att gå. Lothard framträdde då i kretsen af de närce, yttrande till dem: kamrater äro vi skilda. Mitt beslut att a svenska flottans tjenst står fastare än någonsin; — att jag får göra det med bij j I j behållande af eder aktning är mig kärt, och derföre står jag i skuld hos professor Aberney. Jag skall alltid söka göra mig värdig hans välvilja och hedern af att bafva varit i usk tjenst.o Sittande i Skuldfrids lilla förtjusande kabinett, med fönsterna uppslagna och smekta a vårvinden finra vi Lothard och Skuldfrid samma dag på eftermiddagen. Hon har sin hand sluten i hans. Med sin milda, mel:diska stämma beröttar hon följanc De första tvenne dygnen efter sedan jag fick veta att den olyckliga Harmen Aberney var min mor, bad jag mycket. Jag kände