vist medfört alltför obebagliga följder för väron Canitz. Jag bar derföre velat rätta den orättvisa, som blifvit begången, och afgifva en förklaring öfver baronens vägran att slåss, den hans grannlagenhet icke tillåtit honom att göra. De fleste af herrarne skola roligen medgifva att min fosterson vid upprädet gjorde sig förtjent af det slag, som illdelades honom, då jag underrättar herrarne att madame Dorbino är min brorsdotter och kusin till Tage Aberney. Hans förnekande af slögtskapet med henne var således en i högsta grad oädel handling, för att ej begagna något svårare uttryck, Ehuru smärtsamt det är, måste jag likväl tillstå att baron Canitz tillrättavisning var på sin plats, att jag i hans ställe skulle ha handlat på samma sätt. Att baronen vägrade slåss med en man, som uppfört sig så föga ridderligt, anser jag ganska riktigt, äfven om ej något annat skäl fun nits för denna vägrann. Baron Canitz har icke uppgifvit detta råsom ett skäln, inföll en af de församlade. Baronen har endast svarat: att han icke vill slåss, Vi anse ett sådant uppförande emot en kamrat, den han inför så många förolämpat, icke förenligt med hederns fordringar. Viil rosen inför oss här forsamlade göra Aberrey ursäkt, och ne antager desamma, då icke något vidare att säga; i annat fall, inser herr professorn att vi mäste öfvergå på den förfördelades sida och förilara alt baron Canitz icke kan vara hans eller vår kamrat.n Herrarne hafva egna begrepp om heder,, inföll Aberney, med en viss skärpa i rösten; vi vilja icke strida om olika åsigter, utan öfvergå till förklaringen. Herr professorn, inföll Lothard, ni är mer än ädelmodig, som vil er till min försvarare, men jag n vill eller all rättfä i t icke en tan och hoppningen ) är g och utan vilja skall ka på den, hvilken i detta onblick beklagar de fiendtligbeter som fundor